I Sydafrika råder sedan en tid tillbaka allvarliga och upprepade strömavbrott. Industrier, sjukhus, hushåll, och allt annat som i ett samhälle är beroende av elektricitet drabbas. Hela städer mörkläggs, turister blir sittandes i kabelvagnar 1000 meter över marken vid Taffelbergets platåtopp, företag tvingas lägga ner sin verksamhet, privatpersoner tvingas att köpa egna elgeneratorer och grannländer som är beroende av Sydafrika för sin elförsörjning drabbas på liknande sätt.

Statliga elbolaget Eskom står handfallna efter att den sydafrikanska regeringen i flera år ignorerat deras varningar om att det krävs pengar till att investera i nya kraftstationer. Sydafrikas energiminister Buyelwa Sonjica är inte lika handfallen utan har levererat en tiopunktslista till landets invånare över åtgärder för att komma till rätta med elkrisen, varav några är:

- Gå och lägg er tidigare så att ni kan växa och bli klokare. Koka mindre vatten, använd mikrovågsugnen hellre än ugnen, ta en dusch och inte ett grunt bad.

År 1994 överlämnade den tidigare apartheidregeringen, på omvärldens och Sydafrikas svartas begäran, ett fullt fungerande i-land till det svarta ANC-styret. Man kan tycka att det vid det här laget borde vara den drygt 38 miljoner omfångsrika svarta majoritetens ansvar vad som sker i landet. Men Lennox Mabaso, krönikör och före detta ordförande för Sydafrikas Studentorganisation, hävdade i veckan i tidningen The Mercury att apartheid, trots sitt frånfälle för 14 år sedan, skördat ännu ett offer - Sydafrikas elförsörjning:

Sanningen är att dessa avbrott är ett direkt resultat av felaktig planering från apartheidstyrets sida.

Som varandes ett land som fortfarande håller på att samla ihop resterna efter apartheidstyret, har Sydafrika knappast råd att genomgå dessa strömavbrott eftersom de kan ha en förödande inverkan på den ekonomiska tillväxten i landet.

Elbolaget Eskom har tvingas att rekrytera pensionerade ingenjörer ända upp i övre 80-årsåldern för att komma till rätta med att existerande kraftverk endast utnyttjas till 20 procent av sin fulla kapacitet, rapporterade news24.com förra veckan. Något som måste vara en motsägelsefull upplevelse för Lennox Mabaso och hans många meningsfränder (exempelvis svenska biståndsorganet Sida som fortfarande efter 14 år skyller alla brister i Sydafrika på apartheid) eftersom det rör sig om vita ingenjörer från just ondskans egen högborg, apartheideran.

Vänner och släktingar fick fira Antoinette Swarts (närmast kameran) 70-årsdag på andra sidan säkerhetsstaketet till Antoinettes hus, eftersom grindarna inte gick att öppna på grund av ett flera timmar långt elavbrott i Kapstaden. Foto: news24.com

ANC:s särbehandlande lagar som ger svarta företräde i arbetslivet och som lett till en gigantisk begåvningsflykt av kvalificerad vit arbetskraft till utlandet, verkar med andra ord inte ha slagit helt väl ut. En iakttagelse som stärks av att Sydafrika nu står på randen av ytterligare en infrastrukturell kris, vattenförorening.

Business Times rapporterar att landets kärnkraftsreglerande myndighet, NNR, har offentliggjort en larmrapport som visar att nära hälften av Sydafrikas vattendammar har säkerhetsproblem och behöver omedelbara reparationsåtgärder. Stora land- och vattenområden har smittats av radioaktivitet och förorenat vatten från Sydafrikas gruvdrift har läckt ner i grundvattnet. NNR anser att Sydafrikas regering inte längre klarar av att se till att övervakningen och driften av landets infrastruktur sköts effektivt.

David Bollard, finansman och krönikör på sydafrikanska Times, är en av alla forna apartheidmotståndare som nu tvingas åse hur resultatet av deras universalistiska fantasibygge ”det nya Sydafrika” rasar samman. Förvånade noterar de hur européättade människors syn på hur man bygger och praktiskt upprätthåller ett samhälle och dess infrastruktur, visst inte delas av alla. David Bollard:

Jag ser på Kenya och jag ser exakt samma ingredienser till den cocktail av våld och förödelse där, som finns här. Det är bara en tidsfråga. Istället för att vara den demokratins friska fläkt vi alla hoppades på och bad om, har ANC blivit ett stinkande, giftigt moln av korruption och girighet. […]

Jacob Zuma, Sydafrikas Borat?

ANC verkar ha gett sig den på att dra ner Sydafrika till samma nivå som övriga Afrika. Trots deras ständiga protester mot ”kränkande afrikanska stereotyper”, arbetar de själva rätt bra på att inge uppfattningen att afrikaner är oförmögna att styra ett land.

Jacob Zuma, som har åstadkommit för Sydafrikas internationella image vad Borat åstadkom för Kazakhstan, kan mycket väl bli landets näste president. Detta trots att han står åtalad för utpressning, korruption, att ha “tvättat” pengar, skattefusk och bedrägeri. Hans anhängare har redan utlovat ett blodbad om domslutet utfaller åt fel håll och vissa av dessa supportrar innehar höga ämbeten inom ANC.

Till detta beklagliga tillstånd som ANC:s moral befinner sig i och partiets förkärlek för att gosa ihop sig med skurkar och gangsters, måste också läggas mer praktiska saker att beakta. Tack vare en bristande planering har vi inte längre tillräckligt med el att försörja landet. Och det måste ju, vad ansvarige ministern för statliga företag Alec Erwin än säger, ha en negativ effekt på ekonomin. Resultatet blir inte bara förlorade arbeten, det kan inte heller vara lockande för utlänningar att göra affärer i det här landet om vi inte har någon elektricitet.

Våra huvudleder och trottoarer är chockerande förfallna, med gropar som håller på att bli stora som kratrar. Orsaken till detta är enkel: Pengarna som skulle ha gått till att upprätthålla vad som en gång var ett mycket bra vägnätverk har på ett mystiskt sätt omdirigerats. Högar av sopor som inte hämtas dekorerar våra vägkorsningar, våra statliga skolor och sjukhus är pinsamheter och kampen mot brottsligheten hjälps inte upp av att landets högste polischef har spelat för det andra laget [Polischefen är Sydafrikas nu avstängde rikspolischef Jackie Selebi som nyligen fick lämna sin post som ordförande för Interpol, efter att det avslöjats att han är inblandad i en allvarlig korruptionsskandal.]

Ibland tror jag att den goda sidan faktiskt har en chans, men så händer något och jag tvingas motvilligt att ändra min uppfattning. Det är inte så mycket ”Drömmen ställd på framtiden” som ”Drömmen besudlad”.

Altermedia Dela ut vita kvinnor till svarta karlar

Våldet bland unga flickor i Danmark har ökat explosionsartat de senaste tio åren visar siffror från Forskningsenheten vid Danmarks Justitieministerium. År 1996 registrerades 27 våldsfall där unga flickor var inblandade men 2006 har siffrorna stigit till 137 fall. Det innebär mer än en femfaldig ökning på tio år.

Flera danska tidningar rapporterade idag om ännu ett fall av grov misshandel som inträffat i landet och där både gärningsmän och offer var unga flickor. Det var i fredags förra veckan i staden Herning i centrala Jylland, som ett gäng bestående av sju flickor drog in en 16-årig flicka på en handikapptoalett på en busstation . Den äldsta flickan i gänget var 15 år, övriga 13 och 14.

I över en timma plågade gänget 16-åringen inne på toaletten. De sparkade och slog henne, slet av henne kläder, brände henne med cigaretter och kissade på henne. De klippte även av henne håret och en i gänget provocerade sig själv till att kräkas på 16-åringen. Alltihop filmades med mobilkameror. 16-åringen hotades också att inte anmäla överfallet.

- Flickorna är tidigare väninnor, som känner varandra från Herning-området. 16-åringen har tydligen lånat något av en av flickorna som misshandlade henne, och som hon inte lämnat tillbaka. Därför menar flickorna att 16-åringen är skyldig pengar. Det håller den misshandlade inte med om. Motivet är banalt och fullständigt utan proportioner, säger poliskommissarie Michael Kjeldgaard vid Mitt- och Västjyllandspolisen till Jyllands-Posten.

- Vi är djupt chockade över att barn i den åldern kan uppföra sig på det sättet. Normalt är det härdade kriminella som gör på det sättet.

Enligt Michael Kjeldgaard är flickgänget sedan tidigare känt av polisen som haft ögonen på gänget sedan en tid tillbaka.

Incidenten i Herning är nästan identisk med ett annat överfall som inträffade i Frederikssund på Själland i januari tidigare i år. Där överföll sex flickor en 15-årig flicka vid två tillfällen under en helg samtidigt som de filmade allt med mobilkameror.

På lördagen attackerades 15-åringen på en parkeringsplats i staden. Flickgänget sparkade och slog henne, de brände henne i ansiktet med cigaretter och slutligen varnade de henne för att anmäla händelsen.

På söndagen upprsökte gänget 15-åringen på nytt. Återigen sparkade och slog de henne, men denna gång klippte de även henne håret och en av flickorna i gänget drog ner byxorna och kissade på 15-åringen.

Michael Gaml biträdande poliskommissarie vid Nordsjällandspolisen har sett filmklippen och kommenterar till Frederiksborgs Amts Avis att han aldrig sett något liknande:

- Det är en grotesk och omänsklig förödmjukelse, de har ägnat sig åt. Det är så håren reser sig när vi ser hur de står och förödmjukar den här flickan.

Innan gänget släpper flickan hotar de att skjuta henne om hon anmäler händelsen.

Efter händelsen anhölls sex flickor och två pojkar, som också var inblandade. Endast två av flickorna hade straffmyndig ålder. Även detta gäng var sedan tidigare känt av polisen.

Våldsamma flickgäng utgör ett problem i många danska städer. Att ta kontakt med föräldrarna till dessa flickor är ett sätt som danska myndigheter bekämpar problemet på. Invandrarföräldrar, som det ofta rör sig om, känner nämligen skam över att deras flickor hamnar på polisstationen.

- Det har de reagerat på, men de har en mer avslappad inställning till pojkarnas beteende, kommenterar Peter Baum biträdande poliskommissarie vid Sønderborgpolisen i södra Danmark, där man fick problem med våldsamma flickgäng under 2007.

Danmarks justitieminister Lene Espersen ställer nu krav att Danmarks poliskår ska rycka ut i full uniform till alla föräldrar till dessa gängmedlemmar, så fort det uppstår problem. Detta som en slags förebyggande åtgärd.

- Brottsbekämpning stödjer sig på två ben: konsekventa straff och att förbygga. Skola, sociala myndigheter och så vidare ska dras in mycket mer. Det ska vi öka på och samköra med polisreformen. Straff är ju bara en symptombehandling. Då är skadan redan skedd, sa Espersen nyligen till 24timer.

Men biträdande poliskommissarien Michael Gaml på Nordsjälland säger om flickgänget som misshandlade, brände, klippte håret av och urinerade på den 15-årig flickan i Frederiksborg:

- Flera av dem är ganska onåbara som människor. De går helt enkelt inte att komma åt med pedagogiska metoder.

Antalet amerikanska soldater i aktiv tjänst som begår självmord är fler än någonsin tidigare. 121 soldater tog sitt liv 2007, vilket är en ökning med 20 procent jämfört med 2006.

Samtidigt har antalet självmordsförsök och självförvållade skador bland amerikanska soldater ökat sexfaldigt sedan krig inleddes mot Irak. Förra året försökte 2100 soldater ta sina liv eller att skada sig själva, jämfört med runt 350 sådana fall 2002, rapporterar Washington Post.

USA:s armé var oförberedd på en sådan ökning av själmord och att allt fler soldater drabbas av posttraumatisk stress på grund av att krigen i Afghanistan och Irak drar ut allt längre på tiden. Drabbade soldater erbjuds sällan rådgivande hjälp och i vissa fall till och med stigmatiseras de av sina överordnanden.

Konflikterna i Irak och Afghanistan sätter hård press på USA:s armé, på grund av upprepade och allt längre stationeringar av soldater i dessa länder. Historiskt sett visar statistik att självmordsincidenter minskar när soldater stationeras utomlands, men siffrorna visar sedan några år tillbaka det omvända. År 2001 låg självmordsfrekvensen per 100 000 soldater i tjänst på 9.8, 2006 visade siffrorna den högsta självmordsfrekvensen någonsin med 17.5 självmord per 100 000 soldater i aktiv tjänst.

Gladys Santos, befäl och läkare i armén, försökte ta sitt liv efter att ha tjänstgjort i tre olika omgångar i Irak. Hon menar att USA:s armé genast måste anställa fler psykiatriker och psykologer som förstår vad det innebär att delta i krig:

”De gav mig ett telefonnummer till en hjälplinje att ringa om jag behövde hjälp.”

”Men när jag känner mig nedstämd, bryr jag mig inte om ett nummer till en hjälplinje. Jag vill ha ett personligt samtal med en utbildad psykiatriker som antingen själv tjänstgjort i krig eller förstår vad krig innebär.”

Santos anser att det enda som effektivt hjälpt henne har varit de samtal hon haft med en psykiatriker, något de gruppsamtal hon erbjudits att delta i tillsammans med andra soldater inte gjort. Gruppsammankomster där deltagarna uppmanas att ”Slå inte din fru, slå inte dina barn” eller spelar bingo och får lära sig att duka ett bord ordentligt.

De ökande självmordssiffrorna väcker frågor huruvida det verkligen går att ha en armé av en sådan storlek som den amerikanska och vars soldater stationeras upprepade gånger, kommenterar David Rudd, före detta armépsykolog och numera ordförande för psykologiinstitutionen vid Texas Tech universitetet.

Svenska och andra västerländska etablerade medier rapporterar gärna om de etniska rensningar som regelbundet förekommer på den afrikanska kontinenten, som nu senast i Kenya. Brutaliteten i dessa etniska rensningar och alla offer dessa skördar är underförstått Västerlandets sak att känna skuld för, ta ansvar för, förfasas över och förhindra. Det vill säga, så länge offren för denna ”afrikanska konflikthantering” är svarta.

I Sydafrika har det i över 14 år pågått en lågintensiv etnisk rensning som etablerade medier inte rapporterar om. Offren för denna är nämligen vita.

Det existerar en dubbelmoral vad gäller vitas rättigheter som blivit genomgående var än i världen vita människor lever under mångkulturella omständigheter.

Å ena sidan säger den att då vita Cannon Christian, 21, och hennes vite pojkvän Christopher Newsom, 23, bägge blev kidnappade, torterade, våldtagna och slutligen mördade förra året av ett svart gäng i Knoxville, USA, handlade det inte om hatbrott. Å andra sidan säger den att etniska tyska politiker som vill utvisa grovt kriminella invandrare från Tyskland, ”smädar” dessa invandrare.

Å ena sidan säger den att etniska svenskar i Sverige inte kan vara offer för utomeuropeiska invandrares hatbrott eftersom svenskar inte utgör en minoritet. Å andra sidan säger den att den halva miljonen vita i Sydafrika som tvingas att leva i armod och tigga på gatan för att överleva, inte kan komma i åtnjutande av de enorma ekonomiska bidrag Sydafrika årligen tilldelas av västerländska nationer som Sverige, eftersom vita sydafrikaner tillhör en ”tidigare priviligerad rasgrupp”.

Tusentals barn och vuxna av europeiskt ursprung har systematiskt och under bestialiska former våldtagits, lemlästats och mördats av svarta i Sydafrika sedan det svarta maktövertagandet 1994.

Makthavarnas och etablerade mediers intresse av att tona ned och till och med dölja att så sker är uppenbart. Att svenskar och andra vita ges en föraning om vad det verkligen innebär att leva som vit etnisk minoritet bland ickevita majoriteter gagnar inte precis makthavarnas och medieägarnas mångkulturella agenda.

Nedan berättas om en bråkdel av de senaste offren för en etnisk rensning i Sydafrika som omvärlden struntar i:

Fred Picton-Turbervill, 46, (t v) sköts ihjäl mitt framför fyra av sina sex barn och sin fru Ursula, 41, (t h) i Pretoria i början av januari i år. Familjen överfölls i sitt hem av beväpnade svarta rånare som tvingade ner sina offer på golvet. Då Fred Picton-Turbervill bad för sina barns liv sköt en av rånarna ihjäl honom med ett skott rakt i ansiktet, mitt inför barnen. Eftersom Fred Picton-Turbervill ursprungligen var från Storbritannien och härstammade från en släkt med flera hundra år gamla anor i Wales, uppmärksammades fallet av brittiska medier. Något som fick självaste svenska Aftonbladet att skriva om mordet på 6-barnsfadern - dock utan att nämna gärningsmännens etnicitet förstås.

Fred Picton-Turbervills döttrar Samantha, 10, (t v) och Byrony, 9, (t h) gråter efter sin mördade far. Foto: Daily Mail

36-åriga poliskommissarien Erika Heunis blev i januari i år gruppvåldtagen och därefter ihjälslagen med stenar av ett svart gäng i Western Cape. Heunis anfölls då hon var ute och joggade. Erika Heunis som arbetat 18 år som polis i Sydafrika efterlämnar make och två döttrar, 12 och 13 år gamla.

Brenda Schoeman med dottern Tregan. Tregan föddes fem månader efter att hennes far, vite sydafrikanske polisen Gert Johannes Schoeman, tillsammans med tre kollegor skjutits ihjäl i tjänsten av ett svart kriminellt gäng i Jeppestown 2005. Rättegången mot de över tio åtalade gärningsmännen pågår nu i Sydafrika.

Rinda Abraham mördades i januari i år av fyra svarta gärningsmän som bröt sig in i hennes hem. Endast en mobil stals och mordet beskrivs av sydafrikansk polis som en ren avrättning. 55-åriga mormodern Rinda var rektor för en förskola.

“Min mors död är det sorgligaste som har hänt mig. Jag saknar min mor”, Eric jr Abraham berättar gråtande för en sydafrikansk tidning om kvällen då hans far och två bröder tvingades bevittna hur Rinda Abraham sköts till döds med ett skott rakt genom hjärtat.

Fanie Basson, 66, och hans fru Dixie Basson, 77, anfölls i januari i sitt hem i Kensington av ett svart fyramannagäng. Gänget sparkade och slog ihjäl den sjukliga och försvarslösa Dixie med kofotar. De torterade även Fanie som överlevde men fick sys med 33 stygn. Foto: news24.com

Fyra månader efter att 22-åriga Mariska Louw fann sin fästman mördad, våldtogs hon i januari i år i sitt hem av en svart man som tagit sig in i hennes lägenhet när Louw inte var hemma. Då Louw senare på kvällen återvände hem attackerades och våldtogs hon av mannen som gömt sig i hennes badrum. Pieter Louw, kvinnans far, berättar för sydafrikanska medier att han var mycket upprörd över det faktum att trots att grannar tillkallat polis när de hörde Mariska Louw skrika från sin lägenhet, gick polisen inte in i lägenheten. Istället gick poliserna bara runt bostadhuset och lyste mot lägenheten med en ficklampa. Våldtäktsmannen befann sig då fortfarande i lägenheten.

Yvonne Cosson, välkänd restaurangägare i KwaZulu-Natal, mördades runt nyårsskiftet av en av sina tidigare anställda, svarte 21-åringen Theleka Quntu, som avskedats efter bråk om löner. 69-åriga Cossons kropp hittades delvis uppbränd och täckt med jord i Cossons trädgård. Den Parkinsonsjuka Cosson hade släpats dit från sin säng med våld. Enligt polisen kunde man av spår på brottsplatsen se att kvinnan kämpat för sitt liv.

67-årige Hannes Du Toits fru, 65-åriga Ina Du Toit, våldtogs brutalt upprepade gånger av svarta under ett inbrott i parets hem i Musina förra året. I januari i år överfölls paret återigen i hemmet av svarta gärningsmän. Hannes, som under det tidigare överfallet knivhuggits upprepade gånger medan han låg och sov, var denna gång beväpnad och försvarade sig och sin fru genom att skjuta mot förövarna. Ingen har ännu gripits för något av överfallen.

Ägaren till en säkerhetsfirma i Witbank, 25-årige Danie Volschenk (ingen bild), sköts i januari i år ihjäl med ett skott rakt i ansiktet av en av sina egna svarta anställda efter att de blivit oense om den anställdes lön. Mordet skedde inför ögonen på Volschenks flickvän, 23-åriga Beulah Bezuidenhout.

Ett rekordstort antal brittiska familjer flyr Storbritannien för att slippa landets höga skatter, den ökande kriminaliteten och den accelererande invandringen.

Enligt brittiska tidningen News of the World kommer Storbritanniens regering inom kort att släppa uppgifter som visar att 250 000 människor valde att flytta från landet under 2007. Det innebär 684 personer varje dag eller en person varannan minut.

Det innebär också en ökning med 21 procent jämfört med de 207 000 personer som emigrerade 2006 och en ökning med hela 70 procent mot de 149 000 personer som emigrerade 1997.

Samtidigt väller utlänningar in i Storbritannien. Förra året bosatte sig omkring 620 000 invandrare i landet vilket är en ökning med 90 procent jämfört med 1997, då motsvarande siffra var 327 000.

Paul Arthur arbetar på The Emigration Group, ett företag som specialiserat sig på att hjälpa britter emigrera till Nya Zeeland och Australien. Arthur tror att antalet brittiska familjer som vill lämna öriket bara kommer att öka:

”Antalet förfrågningar om att emigrera har slagit alla rekord under vintern, och inte bara från folk som vill slippa det tråkiga vädret utan även från människor som söker en helt ny livsstil.”

”Många är missnöjda med den höga kriminaliteten, de höga skatterna och levnadssättet i allmänhet. Utomlands finns det fler möjligheter att göra karriär, framför allt i Australien och på Nya Zeeland där man har en enorm brist på kvalificerad arbetskraft.”

Muraren Damian Barrett och hans fru Alison är typiska för dem som väljer att lämna Storbritannien. Familjen emigrerar inom kort från Bolton-le-Sands i Lancashire till Auckland på Nya Zeeland. Alison Barrett förklarar varför:

”Vi är trötta på Storbritannien och det orättvisa skattesystemet, kriminaliteten och att bara leva för att arbeta. Det kommer dessutom alldeles för många utlänningar hit och gör slut på alla våra resurser. Vi önskar oss ett bättre liv.”

684 quit Britain every day

Zigenare, eller romer som de även betitlas på nyspråk, är nu den största, fattigaste och snabbast växande etniska minoriteten i Europa, enligt uppgifter från EU.

”Europeiska unionens nationer måste göra mer för att integrera romerna och förebygga att denna etniska grupp marginaliseras i betongförorter, slumområden och läger”, krävde därför Europaparlamentets lagstiftare i Bryssels, Belgien, i ett gemensamt uttalande i torsdags.

EU vill nu starta hjälpprogram genom vilka flera miljoner euro ska satsas på utbildning, bostäder och arbeten åt zigenare i Europa.

Kravet på en för EU-nationerna gemensam policy angående zigenare kommer efter att Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg, Frankrike, fattat ett domslut om att Tjeckien diskriminerar mot zigenska barn. Diskrimineringen består enligt Europadomstolen i att tjeckiska myndigheter sätter dessa barn i speciella skolor.

Man beräknar att mellan sju och åtta miljoner zigenare uppehåller sig på den europeiska kontinenten, skriver nyhetsbyrån AP.

Altermedia Gatukultur från Rumänien berikar nu även Finland

Den 14 -16 januari 2008 publicerade Dagens Nyheter (DN) en serie artiklar om unga sexualbrottslingar. I dessa artiklar gav man till en början förövarna fingerade svenska namn. Efter publiceringen av artikeln med rubriken: ”Dennis, 15, våldtog Alexandra på en skoltoalett”, hörde läsare av sig till DN och undrade varför man kallat 15-åringen för Dennis. Detta gav intrycket att förövaren var svensk, något läsarna misstänkte inte stämde. Efter läsarreaktionerna fick i en påföljande artikel i serien två unga gärningsmän namnen Jousef och Ahmed.

Läsarnas ombudsman på DN, Lilian Öhrström, försvarade den 19 januari i sin kolumn rättsreportern Stefan Lisinski och socialreportern Anna Bodin, journalisterna bakom artikelserien:

Nu är Dennis ett namn som förekommer i många länder. Reportageteamet hade inte någon avsikt att speciellt peka ut vilken utländsk härkomst pojkens familj hade. Det var helt enkelt inte fokus för reportaget. Men man hade resonerat om de fingerade namnen som skulle finnas med i de olika exemplen i denna serie. De skulle ligga så nära det riktiga namnet som möjligt utan att peka ut.

Lilian Öhrström skrev också att:

Man behöver dock inte gå så många år tillbaka för att se fingerade namn som Kalle eller Lisa oavsett hur de riktiga namnen var. Det fanns en rädsla att annars gynna invandrarfientliga krafter. Men det kan i stället ha gynnat de främlingsfientliga som fick argumentet att medierna döljer verkligheten för människor.

Att förse utländska förövare med svenskklingande fingerade namn är en policy som torde ha sitt ursprung i de rekommendationer som brukar kallas ”Lilla Saltsjöbadsavtalet” och som upprättades vid Svenska journalistklubbens möte i Saltsjöbaden den 21 mars 1987. Innehållet var aldrig avsett att komma ut till allmänheten, men som så mycket annat när det gäller den statskommenderade mörkläggningen av de negativa effekterna av det mångkulturella projektet, kom sanningen ut ändå.

Avtalet fastslog att:

Som oberoende journalist har Du att beakta följande rekommendationer:

* Företrädesvis positivt bedöma och omskriva svenska medborgare av utländsk härkomst, detta särskilt i samband med ungdoms- idrotts- och konstnärlig verksamhet

* Vid evenemang med inslag av skiftande kulturer, företrädesvis intervjua och visuellt framhålla medverkande av utländsk härkomst

* Att under en tidsperiod av fem år systematiskt nedtona de negativa effekter som utpekande av speciell rastillhörighet vid brottslig verksamhet kan komma att ha för drabbade populationer.

Men ”femårsperioden” har förlängts och avtalet om att ”systematiskt nedtona” invandrares kriminalitet gäller bevisligen än idag bland landets journalister.

Efter det att DN publicerat artikeln om Jousef och Ahmed hörde läsare av sig till tidningen och tackade för att man skrivit sanningen, vilket inte mottogs väl av DN:s läsarombudsman:

Det som stör mig när många nu tackar mig för att DN skriver sanningen är att vissa tycks utgå från att det är typiskt för invandrare att begå den här typen av brott.

Lilian Öhrström syftar med ”den här typen av brott” på våldtäkter.

Redan 1995 hade 56 procent av våldtäktsmännen i Sverige utländsk bakgrund och enligt uppgift visar en relativt färsk undersökning från Brå att 35 procent av våldtäktsmännen inte är svenska medborgare och att 85-90 procent har utländsk bakgrund. Inte bara Sverige är drabbat. Norska tidningen Aftenposten rapporterade 2001 att enligt Oslopolisens statistik var två av tre män som åtalas för våldtäkt i Norges huvudstad av utomeuropeisk härkomst, samtidigt som offren för våldtäkt till 80 procent utgjordes av etniska norskor.

Statistik som förmodligen också ”stör” Lilian Öhrström.

Eftersom etablerade medier tagit som sin uppgift att propagera för att det är en missuppfattning att invandrarna skulle vara mer kriminella än svenskarna, vore inte det bästa sättet att bevisa att så inte är fallet att medierna använder fingerade namn som ger en antydan om förövares identitet eller helt enkelt uppger personernas etniska bakgrund?

Det skulle ju bevisa för de ”invandringsfientliga krafterna” att det till exempel är ytterst sällan våldtäktsmän – i synnerhet gruppvåldtäktsmän - har utländsk härkomst. Därmed skulle ju medierna en gång för alla slå hål på myten om att invandrarna är överrepresenterade i brottstatistiken och ta loven ur de ”främlingsfientligas” argumentation att medierna döljer verkligheten för människor!

Inger-Siv Mattson

Nyårsaftonen 2007 råkade en ung svensk kvinna på besök i Borås ut för ett “gäng” som antastade henne och sedan tryckte in en nyårsraket i munnen på henne:

”Vill du att jag ska tända på, din jävla hora?”, hotades kvinnan av en i gänget.

”Jag trodde jag skulle dö”, berättar hon för Expressen.

Kvinnan hade haft fräckheten att inte hålla tyst utan visa civilkurage och säga ifrån när gänget, som bestod av fem unga män, sköt raketer vilt omkring sig bland åskådarna som samlats vid vattentornet i Borås för att se nyårsfyrverkerierna.

En av gängets raketer träffade kvinnans väninna rakt i nacken varvid kvinnan sa ifrån att gänget skulle sluta skjuta mot folk. Hon attackerades då och efter att en i gänget först kysst henne över hela ansiktet tryckte han därefter in en nyårsraket i hennes mun och hotade tända på. Enligt kvinnan ska gärningsmannens ögon lyst av hat.

Gänget hade en bråd nyårsafton. Kvinnan var inte den enda som drabbades av deras firande. Gänget hotade även en taxichaufför med att spränga honom med en raket och att skjuta av raketer i taxin. Sitt nyårsfirande avslutade de med att grovt misshandla en entrévärd på Kårhuset i Borås. Värden åsamkades svåra skador efter att gänget gett sig på honom med kniv, flaska, dricksglas, slag och sparkar.

Enligt Expressen ska ”tonårsgänget” ha spridit skräck i Borås sedan en tid tillbaka. Samtliga i gänget står nu åtalade vid Borås tingsrätt.

Det är bara en liten detalj som Expressen glömmer eller struntar i att nämna; de åtalade fem unga männen var inte något vanligt ”gäng” svenska nyårsfirare. De åtalade har, enligt uppgift från Borås tingsrätt till AM, sitt ursprung i Irak, Hong Kong, Kina, Iran respektive Chile.

Professor Robert Faurisson

Den pensionerade universitetsprofessorn Robert Faurisson bor i staden Vichy mitt i Frankrike. Klockan nio på morgonen den 24 januari besvarade han en anmodan att infinna sig på den lokala polisstationen. Omedelbart vid ankomsten dit meddelade honom tre polisbefäl, som skickats från Paris dagen innan, att han nu befann sig i häkte för förhör och att också en husrannsakan skulle genomföras i hans hem.

I december 2006 hade Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac offentligen krävt en utredning om Faurissons deltagande i Teherankonferensen om Förintelsen. Denna konferens, som hade hållits den 11 och 12 december samma år, hade varit öppen för alla, också för revisionister. Robert Faurisson var brittisk undersåte innan han blev fransk medborgare och har varit professor i text- och dokumentkritik inriktad på litteratur, historia och medier. Hans föreläsning i Teheran bar titeln ”The Victories of Revisionism”. I denna föreläsning dolde han icke sin åsikt att ju mer revisionismen vinner mark, i synnerhet på internet, desto fler revisionister kommer man att förfölja, först i medierna, sedan genom polis och domstolar.

Frankrikes justitieminister förordnade därefter en åklagare i Paris att leda förundersökningen, som alltså hade begärts av en man som den franska televisionen kallat ”superlögnare” [Med ”superlögnaren” avses Frankrikes förre president Jacques Chirac, som genom sin lögnaktighet och sina bedrägerier blivit till en visa i Frankrike. Övers. anm.] och som nu var angelägen om att komma till den hotade ”superlögnens” hjälp. Den 16 april 2007 sändes poliskommissarien Séverine Besse och en kollega till henne till Vichy för att förhöra professorn. Men på varje fråga de ställde skulle han envist svara: ”Inget svar”, och han bad dem sedan att till protokollet taga följande uttalande: ”Jag vägrar att samarbeta med Frankrikes polis och rättsväsen i förföljelsen av historierevisionismen.”

Nio månader senare, den 24 januari 2008, slog tankepolisen till ännu en gång. Under tiden dessförinnan hade en undersökningsdomare, Marc Sommerer, förordnats i målet. Och denne skickade samma Séverine Besse till Vichy, denna gång beledsagad av två andra kommissarier från kriminalpolisen (police judiciaire). Hon meddelade professorn att han från och med nu befann sig i häkte för förhör och att man efter ett dylikt, som skulle genomföras i ett rum på polisstationen, skulle göra en husrannsakan i hans hem. Därpå följde en kroppsvisitation och beslagtagande av plånbok och växelmyntbörs, penna, klocka och… livrem (fastän risken är noll för att en 79 år gammal man hänger sig på en polisstation i närvaro av tre befäl). Sannolikt var det endast förhörsledarnas sätt att försöka skrämma en erkänt motspänstig man, vilkens hustru – vilket polisen vet – på grund av en allvarlig sjukdom behöver hans ständiga närvaro. Men med en skotsk moders sons envishet framhärdade Robert Faurisson med sitt ”Inget svar” på varje fråga man ställde honom. Han upprepade sin vägran att samarbeta med polisen och rättsväsendet i deras kamp mot revisionismen. Sedan sade man honom att han var föremål för inte bara ett utan tre åtal, vilka föranlett undersökningsdomaren Sommerer att utfärda lika många häktningsorder. De två första angav professorn direkt för hans deltagande i Teherankonferensen. Det första av dessa åtal härrörde från både åklagarmyndigheten och en massa organisationer av troende, och det angrep honom för att ha ”ifrågasatt brott mot mänskligheten” (enligt Fabius’ och Gayssots lag av år 1990). Det andra åtalet härrörde från LICRA (Ligue internationale contre le racisme et l’antisémitisme – Internationella förbundet mot rasism och antisemitism) anklagade honom för ”förtal”. Det tredje åtalet, som fått en tillkrånglad ordalydelse, riktades av dagstidningen Libération ”mot okända personer” för att ha ”olovligt återgivit” en av dess artiklar i tidskriften Dubitando, där enligt kommissarierna tjugo av professorns artiklar publicerats.

Därefter förde man Faurisson till hans hus. De tre kriminalkommissarierna och en kvinnlig polis från Vichy genomförde husrannsakan. De kammade noll. De fann varken den åtrådda datorn eller, i ett berg av dokument, de papper de sökte. Till sist, inemot klockan tre på eftermiddagen, antecknade professorn noga de tre kommissariernas namn och yttrade till dem detsamma som han haft tillfälle att göra förut inför domare i domstolar: ”Det kan visa sig att er existens kommer gå till historien endast därför att jag nämnt era namn och med de ord jag omnämnt er.”

Dagen efter denna sex timmar långa häktning för förhör och husrannsakan, det vill säga den 25 januari, firade professorn sin 79:e födelsedag. Därvid gick hans tanke till de av hans vänner i revisionismen som redan sitter i fängelse eller riskerar att inom kort sättas i fängelse. Särskilt gick hans tanke till den hjältemodige Vincent Reynouard, som idag är far till sju barn och som för tio år sedan var en matematiklärare, som älskades av sina elever men sparkades ut ur det franska statliga skolsystemet för brottet revisionism. Idag är hans livsvillkor svårare än någonsin, men han fortsätter ändå med sin omfattande forskning och framlägger regelbundet nytt revisionistiskt material. Han infinner sig personligen i domstolarna, där domarna, väl märkande hans okuvlighet, nekar honom rätten att försvara sig på grundval av målets innehåll såsom han ser det, och dömer honom till allt strängare straff. Fängelset väntar honom.

Faurisson tänkte också på sina kamrater, revisionister som sitter i fängelse i Österrike eller Tyskland, till exempel Ernst Zündel, Germar Rudolf, Wolfgang Fröhlich, Gerd Honsik och Sylvia Stolz, ”den tyska Jeanne d’Arc”.

Under de nästan sextio år som gått har listan blivit allt längre över revisionister som med sin frid, sin hälsa, sin frihet och ibland sitt liv fått plikta för sin kärlek till tankefriheten, forskningsfriheten (som i historieskrivningen inte skall sätta sig några gränser) och slutligen yttrandefriheten.

Robert Faurisson

Översättning Lars Adelskogh.

Finländska tidningen Helsingin Sanomat beställde i slutet av förra året en gallupundersökning för att ta reda på finländarnas inställning till invandring från fattiga länder. Resultatet var så nedslående för den invandringsförespråkande tidningen att man nu anklagar det finländska folket för att brista i altruism; alltså omtanke om sin nästa.

Undersökningen visar nämligen att nära en av två finländare (46 procent) anser att invandring från fattigare länder snarare är ett hot än en möjlighet. Färre än en av tre såg något positivt i denna typ av invandring.

Lite spydigt skriver Helsingin Sanomat att ”finländare intar en något skeptisk inställning till utlänningar som kommer hit från fattigare länder”, och att ”bistrast” inställning av alla till invandring har personer som är centerpartister. Två av tre av dessa anser nämligen inte att invandrare från fattiga länder är, som Helsingin Sanomat uttrycker det, ”en gyllene möjlighet för den mottagande nationen”.

Tidningen är fullt medveten om att många av dem som är mest emot invandring tillhör de samhällsgrupper i ursprungsbefolkningen som drabbas hårdast av mångkulturen. ”Människor på högre positioner på arbetsmarknaden” och ”de med högre utbildningsnivå” har förstås bättre omdöme, för de ser inflödet av invandrare från fattiga länder som en möjlighet, berömmer Helsingin Sanomat.

Detta har självklart inte att göra med att de högutbildade med bättre arbeten kan kosta på sig en så altruistisk inställning därför att de har pengar nog att segregera sig från invandringens konsekvenser. Nej, det beror självklart på deras bildning.

Offer för finländarnas bristande altruism? Via fin- ländskt u-landsbistånd bekostas barns skolutbildning i bland annat Nepal. Foto: UN/FINNIDA

Helsingin Sanomat säger sig ändå inte vara speciellt förvånad över resultatet eftersom Finland är en av de mest xenofobiska, alltså främlingsfientliga, nationerna i hela EU; en anklagelse som tidningen anser bekräftas av att en majoritet av finländarna enligt gallupundersökningen tycker att invandring i första hand ska baseras på vad som gagnar den egna nationen, som exempelvis arbetskraftsinvandring, inte på “humanitära” grunder.

Att värna sitt eget folk och land är alltså inte humanitärt. Humanitärt är att oavsett konsekvenser för det egna folket och landet värna främmande folk och deras länder.

Att som Finland under 2006, enligt uppgift från Finlands utrikesministerium, ge motsvarande 6.3 miljarder SEK av finländska skattemedel i bistånd till länder som Moçambique, Kenya, Nicaragua och Vietnam är alltså inte altruistiskt. Altruistiskt är att likt Sverige bedriva biståndsarbete både utomlands och på hemmaplan så till den absurda graden att Sveriges migrationsminister i oförblommerad desperation vill tvinga Norge att ta ansvar för Sveriges havererade invandringspolitik.

Man kan lätt få för sig att vad resultatet av Helsingin Sanomats gallupundersökning egentligen visar, är att majoriteten av finländarna helt enkelt inte har bildning nog att ignorera hur fantastiskt väl altruismen slagit ut i grannlandet Sverige.

Altermedia Billström kräver Norge på ansvar för Sveriges havererade asylpolitik