– Olika delar av USA har olika historia och kultur och det är stora skillnader i ekonomisk och finansiell betydelse. Under 2009 kommer en stor kris utveckla sig, vilket kommer leda till att USA splittras till sommaren 2010, sade han sent under förra året i en intervju med den engelskspråkiga tv-kanalen Russia Today.

I en intervju med Wall Street Journal utvecklade han sin tes och slog fast att det är ungefär 50 procents risk att USA splittras de närmaste åren.

De bakomliggande orsakerna till den förestående kollapsen, som alltså kan komma så tidigt som i juni 2010, är okontrollerad massimmigration, den rådande ekonomiska härdsmältan samt moraliskt förfall, enligt Panarin.

En total implosion av dollarns värde i kombination med att de rikare delstaterna flyr unionen kommer sedan att vara de sista spikarna i kistan för ett enat USA. Inbördeskrig följer och på detta en splittring längs kulturella och etniska linjer.

– Den amerikanska befolkningen tror att den nya presidenten kan utföra mirakel. Men i vår kommer de att inse att inga mirakel kommer, sade han runt nyår.

– Vi ser hur de amerikanska bankerna kollapsar, hur deras bolånesystem havererar samt ett antal andra inhemska problem. För bara fem år sedan existerade inte dessa svårigheter, och följaktligen trodde folk inte på mina idéer. Men i dag, när USA har visat sin svaghet, så börjar folk ta teorierna mer seriöst, sade han till CNN.

http://www.e24.se/samhallsekonomi/artikel_1083427.e24

När han den 7 september 2006 talade inför den internationella valutafonden, IMF, la han ut texten om vad som komma skall: mängder av amerikanska hushåll skulle på grund av för stor utlåning misslyckas att betala sina lån – en gigantisk bostadskris skulle följa med fallande huspriser och knäande banker.

Runt jorden skulle en smitta av förgiftade bolånebaserade värdepapper sprida osäkerheten utanför USA, och chocka hela det globala finanssystemet. En djup kris skulle följa.

Efter presentationen deklarerade moderatorn att det ”nu kan det behövas en stark drink”.

Tre år senare är det uppenbart att det behövs mer än så. Nouriel Roubini mötes 2006 med skepsis och frågor såsom ”var hans matematiska modeller var”, men nu är han en av världens mest kända ekonomer. I krisens spår reste sig en ny tungviktare på den internationella arenan, och nu lyssnar de flesta på hans ord.

Han har utvecklats till en ekonomisk rockstjärna, och kan dagligen ses i amerikanska debattprogram eller i de stora tidningarna.

http://www.e24.se/samhallsekonomi/artikel_1139495.e24

Antalet amerikanska soldater i aktiv tjänst som begår självmord är fler än någonsin tidigare. 121 soldater tog sitt liv 2007, vilket är en ökning med 20 procent jämfört med 2006.

Samtidigt har antalet självmordsförsök och självförvållade skador bland amerikanska soldater ökat sexfaldigt sedan krig inleddes mot Irak. Förra året försökte 2100 soldater ta sina liv eller att skada sig själva, jämfört med runt 350 sådana fall 2002, rapporterar Washington Post.

USA:s armé var oförberedd på en sådan ökning av själmord och att allt fler soldater drabbas av posttraumatisk stress på grund av att krigen i Afghanistan och Irak drar ut allt längre på tiden. Drabbade soldater erbjuds sällan rådgivande hjälp och i vissa fall till och med stigmatiseras de av sina överordnanden.

Konflikterna i Irak och Afghanistan sätter hård press på USA:s armé, på grund av upprepade och allt längre stationeringar av soldater i dessa länder. Historiskt sett visar statistik att självmordsincidenter minskar när soldater stationeras utomlands, men siffrorna visar sedan några år tillbaka det omvända. År 2001 låg självmordsfrekvensen per 100 000 soldater i tjänst på 9.8, 2006 visade siffrorna den högsta självmordsfrekvensen någonsin med 17.5 självmord per 100 000 soldater i aktiv tjänst.

Gladys Santos, befäl och läkare i armén, försökte ta sitt liv efter att ha tjänstgjort i tre olika omgångar i Irak. Hon menar att USA:s armé genast måste anställa fler psykiatriker och psykologer som förstår vad det innebär att delta i krig:

”De gav mig ett telefonnummer till en hjälplinje att ringa om jag behövde hjälp.”

”Men när jag känner mig nedstämd, bryr jag mig inte om ett nummer till en hjälplinje. Jag vill ha ett personligt samtal med en utbildad psykiatriker som antingen själv tjänstgjort i krig eller förstår vad krig innebär.”

Santos anser att det enda som effektivt hjälpt henne har varit de samtal hon haft med en psykiatriker, något de gruppsamtal hon erbjudits att delta i tillsammans med andra soldater inte gjort. Gruppsammankomster där deltagarna uppmanas att ”Slå inte din fru, slå inte dina barn” eller spelar bingo och får lära sig att duka ett bord ordentligt.

De ökande självmordssiffrorna väcker frågor huruvida det verkligen går att ha en armé av en sådan storlek som den amerikanska och vars soldater stationeras upprepade gånger, kommenterar David Rudd, före detta armépsykolog och numera ordförande för psykologiinstitutionen vid Texas Tech universitetet.

Under sitt pågående besök i Mellanöstern mötte amerikanske presidenten George W. Bush i förra veckan överrabbin Yona Metzger, rapporterar Jerusalem Post.

Under mötet, som inträffade på Ben-Gurionflygplatsen i Tel-Aviv, uttryckte Metzger sin tacksamhet till George W. Bush för USA:s miltära intervention i Irak:

”Jag vill tacka dig för ditt stöd till Israel och i synnerhet för att du för ett krig mot Irak”.

George W. Bush svarade att rabbinens ord ”värmde hans hjärta”.

Överrabbin Metzgers syn på Irakkriget speglar visserligen den israeliska majoritetens och de ortodoxa judarnas inställning, men inte de amerikanska judarnas.

Enligt en undersökning gjord av Amerikanskjudiska kommittén förra året var 70 procent av USA:s judar emot kriget i Irak.

Rabbin Yona Metzger förekom i slutet av förra året det amerikanska tv-bolaget CBS’ dokumentär kallad In God’s Name (I Guds namn). Tillsammans med bland andra Tibets Dalai Lama och ärkebiskopen av Canterbury dr Rowan Williams, deltog den krigsförespråkande Metzger i egenskap av en av världens tolv mest inflytelserika religiösa ledare.

The Jerusalem Post Chief rabbi thanks Bush for ‘war against Iraq’

Hillary Clintons ”mirakelseger” i primärvalen i New Hampshire, USA, ifrågasätts nu även av italienska medier. I den inflytelserika tidningen Il Giornale skriver ansedde reportern Marcello Foa både om att valfusk kan ha gett Hillary Clinton segern i New Hampshire och om de krav som rests i USA på en snabb och opartisk omräkning av rösterna.

De sammantagna rösterna på alla demokrater, förutom Hillary Clinton, såväl som republikaner blev färre på grund av de röstsammanräkningar som gjordes på datoriserad väg av Diebold-maskiner, skriver Marcello Foa. Däremot ökade de demokratiska kandidaternas andelar av rösterna då rösterna räknades samman för hand. Det vill alltså säga: Alla demokraters röster förutom Hillary Clintons, som tillerkändes jämförelsevis oförklarligt stora andelar av de röster som sammanställdes på datoriserad väg av Diebold-maskiner.

Den slutsats Il Giornale drar är att demokraten Barack Obama och republikanen Ron Paul var de två som förlorade mest på valfusket i New Hampshire. Ron Paul skulle ha kommit på tredje plats i primärvalet istället för som skedde, på femte.

Tidningen citerar också från försök utförda på rösträkningsmaskiner av forskare på amerikanska Princetonuniversitetet, som visar hur lätt man kan manipulera maskinernas minneskort i syfte att påverka en valutgång.

De rösträkningsmaskiner av märket Diebold, vilka användes bland annat i New Hampshire, kritiserades hårt efter valskandalen under det amerikanska presidentvalet år 2000, ett val som starkt bidrog till att göra den amerikanska allmänheten medveten om möjligheten att det förekommer valfusk i landet.

Forne amerikanske presidenten Jimmy Carter – erkänd som en av världens främsta auktoriteter på röstningsförfarande – är en av dem som regelbundet påpekar att USA inte uppfyller de internationella kriterier som krävs för ett säkert röstningsförfarande.

Il Giornale «Altro che miracolo Hillary ha vinto con i voti truccati»

Global Research European press: It wasn’t a miracle – Hillary won via a rigged vote

Altermedia Valdistrikt medger att man ”missat” räkna röster på Ron Paul

Iranierna har släppt en egen videofilm av vad amerikanerna påstår vara en ”konfrontation” mellan tre amerikanska krigsfartyg och fem iranska motorbåtar. Händelsen inträffade förra veckoslutet i Hormuzsundet i Persiska viken:

Pentagons beskrivning av det inträffade är mycket annorlunda och har kopplats samman med ett påstående om att iranierna skickade ut ett radiomeddelande med innebörden:

”Jag kommer till er. Ni kommer att sprängas inom kort.”Här är den amerikanska regeringens version:

Den iranska filmen är tydligare och mycket mer övertygande. Det hörs bakgrundsljud som bättre än ljudet i Pentagons version överensstämmer med det som visas på filmen. Och jag är inte den ende som noterar motsägelserna – som New York Times skriver:

Företrädare för flottan och Pentagon har sagt att videofilmen och ljudet spelades in var för sig och sattes samman senare. På r onsdagen berättade Pentagonanställda på villkor att de fick vara anonyma, då de inte var bemyndigade att uttala sig offentligt, att de fortfarande försökte avgöra om radiosändningen kommit från motorbåtarna eller någon annanstans ifrån. […]

Ljudupptagningen innehåller en röst, som på starkt bruten engelska varnar för att örlogsfartygen kommer att sprängas. Emellertid innehåller upptagningen inga ljud från den omgivande miljön – ljud från motorer, hav och av vindar – vilket vore att vänta, om utsändningen hade gjorts från någon av de fem små motorbåtar som i hög fart rusade runt den amerikanska konvojen. […]

Pentagontjänstemän har sagt att det inte går att utesluta att radiosändningen kan ha kommit från land eller från något annat fartyg i närheten, även om den den kan ha kommit från någon av de fem snabba motorbåtarna, om de haft ett avancerat radiosystem.

Jag avskyr att säga det, men den videofilm som släppts av den tyranniska iranska regimens statskontrollerade medier är mycket mer sammanhängande och vida mer trovärdig än Washingtons rövarhistoria. Och det är sannerligen ett mycket tråkigt sakernas tillstånd. Men kom ihåg vilka som spred ut all falsk ”underrättelseinformation” om Iraks ”massförstörelsevapen”. De som reflexmässigt hellre sätter sin tilltro till Washington än till Teheran, vill jag bara påminna om detta: Bushregeringens falska anklagelser 2003 om att Saddam Hussein försökt köpa koncentrerat uran från Niger. Mike Nizza, som skriver på New York Times blogg, rapporterar:

Listan över dem som inte längre är helt övertygade av Pentagons ihopklippning av videofilm och ljud av hur iranska båtar utför aggressiva manöver i närheten av amerikanska krigsfartyg i Hormuzsundet, innefattar nu även Pentagon självt. Icke namngivna Pentagontjänstemän sa på onsdagen att den hotfulla röst, som kan höras på den ljudupptagning som släpptes i måndags med förbehållet att den spelats in separat från videofilmen och satts samman senare, inte direkt går att härleda till den iranska militären.

Nåväl, men vem var det då som framförde hotet ”Ni kommer att sprängas inom kort”? En av kommentatorerna på New York Times blogg skriver:

Borta vid Persiska viken är kanal 16 [den vanligaste UHF-frekvensen] som dålig privatradio. Alla och envar är inne på den och pladdrar; slänger omkring sig rasistiska tillmälen, som oftast handlar om filippinare (många filippinare bor i området); slänger grova svordomar om ” din mamma” omkring sig; 1970-talsmusik som sänds under småtimmarna (det finns inget märkligare än att få höra gruppen Carpenters 80 kilometer utanför Iraks kust vid fyra på morgonen).

På kanal 16, framför allt i den delen av Persiska viken, är nedsättande ord, hot, pladder o s v vardagsmat. Så min första tanke var att kommentaren om ”att spränga” kanske inte ens kom från någon av de iranska båtarna, utan från någon misslyckad individ som övervakade händelsen från någon strandanläggning.

Satellitbild över Persiska viken och Hormuzsundet.

Med tanke på det scenariots sannolikhet måste jag faktiskt undra: Vem var denne ”misslyckade individ”? En iransk revolutionsgardist – eller en iranskklingande röst i amerikansk regi? Och den mystiska ”strandanläggningen”, där de bara råkade ”övervaka händelserna” – vilket sammanträffande!

Vi amerikaner lurades in i krig av samma människor som nu försöker sälja oss sin version av en påstådd ”provokation” – men vilka är de verkliga provokatörerna? Vi vet inte svaret på den frågan, men med tanke på vår egen regerings meritlista vore det ingen chock, om det framkom att den amerikanska versionen är helt och hållet påhittad. Vad gäller iranierna är det säkert tveklöst så att deras rätt kortfattade filmklipp har redigerats för att överrensstämma med Teherans officiella version. Men trots detta och när allt kommer omkring, är deras redogörelse den trovärdigaste.

För varför skulle iranierna reta oss och ge George W. Bush och Israellobbyn den ursäkt de behöver för att starta ett krig ingen vill ha? Jag hörde nyligen en CNN-reporter framföra åsikten att iranierna ”testar” oss, men behöver de verkligen komma sättande i full fart mot våra krigsfartyg, samtidigt som de hotar att spränga oss i luften, för att göra detta? Säkerligen vore en subtilare fint mer användbar för ”test”-ändamål.

För att sammanfatta vill jag säga att det verkar obegripligt att iranierna skulle gjort vad de anklagats för men att det samtidigt är fullt logiskt att en regering som den amerikanska – vilken i många månader har haft siktet inställt på Teheran – kan orsaka en ”incident” i förberedelserna inför ett anfall.

För flera veckor sedan, då den nationella underrättelsevärderingen (NIE) om Iran offentliggjordes och folk tackade och lovade Gud i övertygelsen om att ett krig hade avvärjts, uppmanade jag: ta det lite lugnt nu! Kärnvapenfrågan kunde aldrig bli gnistan som tände ett krig mot iranierna, för de hade redan övergett sina kärnvapenprogram: det fanns ingen obestridlig brottsanklagelse. Den troligaste orsaken till en öppen väpnad konflikt har alltid varit en gränsincident, antingen på land eller i Persiska viken. Det är därför som jag envist hamrat in budskapet att vi behöver dra oss ur Irak genast: ju längre vi stannar där, desto större är risken att vi hamnar i krig med iranierna innan man kan göra något för att hindra det.

Kraften i ett sådant händelseförlopp kommer att slunga oss in i en konfrontation som kommer att påverka oss amerikaner som ingen annan tidigare konflikt gjort i mannaminne. Olja för 200 dollar fatet, en inflationsstegring som kommer att sätta marknaden i gungning och kanske dessutom en finansiell härdsmälta som kommer att påminna om den stora depressionen – allt detta, plus det obeskrivbara blodbadet.

Det blir ingen vacker syn. Så vad kan vi göra för att hindra det?

Vi är mitt inne i amerikanska valrörelsen och har därmed tillfälle att påverka den allmänna debatten: det är den tid då politiker är öppna för påtryckningar från oss plebejer. Oavsett vem du stöder, eller vilket parti du identifierar dig med så är det viktigt att du gör dina åsikter hörda. Det är skandal att ingen av de förmodade ”frontkandidaterna” i jakten om presidentposten har gjort något uttalande angående Hormuz-”incidenten” – åtminstone har inte något sådant uttalande gjorts fram tills detta skevs, nära 48 timmar efter händelsen.

Hur frånkopplat från vad som händer i världen har inte detta val blivit, utan några regelrätta diskussioner i viktiga frågor, som får komma i andra hand, när nyhetsjournalisterna kappas om att vara snabbast och ytligast. Vi står på randen till krig, och allt de kan prata om är att republikanske presidentkandidaten Mitt Romney är mormon och Hillary Clintons enda dokumenterade ögonblick av äkta känsla häromdagen, då hon grät offentligt. Irakkriget har förpassats till bakgrunden: ökningen av amerikanska trupper i Irak ger resultat, är vad vi får höra. Så flytta på er, här finns inget att se! Men om Hormuz-incidenten måste man undra: varför får presidentkandidaterna inga frågor om den?

Då det handlar om att direkta svar på frågan huruvida USA:s president kommer att gå via Kongressen innan ett anfall mot Iran igångsätts, har den nuvarande regeringen en lång historia av undvikande svar. Med tanke på godkännandet av Kyl-Liebermanresolutionen (som grundar sig på flera påståenden om iranska krigsförberedelser som inte kunnat bevisas) och Vita husets vidgade tolkning av presidentens maktbefogenheter i krigstid tror jag inte det är en orättvis bedömning att svaret på denna fråga är ett tydligt och eftertryckligt nej. Demokratiske senatorn Jim Webb från Virginia har lagt fram ett lagförslag som innebär att presidenten skulle vara tvungen att få kongressens godkännande innan det går att inleda militära aktioner gentemot Iran, men det förslaget har fastnat i ett utskott och har inte heller fått något större stöd av de demokratiska presidentaspiranterna. För att vara rättvis mot Hillary Clinton måste man säga att hon skrev under lagförslaget som en av förslagsställarna: men hon kan lika gärna komma att rösta för ett krig mot Iran som att rösta emot. Endast två huvudkandidater som jag känner till utesluter aggression mot Iran – och har gjort tydligt och klart hur de ställer sig i frågan – och det är Dennis Kucinich och Ron Paul.

Men vad säger då Barack Obama, den så kallade ”freds”-kandidaten som nu framhålls som alternativet till Hillary Clinton – och var står John Edwards, ytterligare en presidentkandidat från demokraterna, i frågan om ett hotande krig med Iran? Dessa personer går inte att finna någonstans, när man måste stå upp mot Krigspartiet överallt där det gäller – och vad värre är: de av deras anhängare, som är emot kriget, låter dem komma undan med det!

Justin Raimondo för Antiwar.com

Iran, Again – The War Party is pushing us into attacking

Efter de nyligen genomförda primärvalen i New Hampshire inför presidentvalet i USA, har uppgifter framkommit att röster som lagts på den republikanske presidentkandidaten Ron Paul i staden Sutton inte kommit med i den slutliga röstsammanräkningen – med resultatet att Ron Paul officiellt endast fick noll röster i Sutton.

De ansvariga för röstsammanräkningen i Suttondistriktet har nu tvingats medge att Ron Paul i själva verket fick 31 röster och man skyller de försvunna rösterna på ”den mänskliga faktorn”. Men incidenten kastar tvivel över hela primärvalet i New Hampshire och kan komma att innebära att alla röster måste räknas om, skriver Paul Joseph Watson för Prisonplanet.com. Att missa två eller tre röster är ett trovärdigt misstag, men inte att 31 röster till en och samma kandidat bara försvinner.

Det hela blev uppmärksammat efter att en familj i Sutton, ur vilken tre medlemmar röstat på Ron Paul, reagerat på att deras röster inte fanns medräknande på en offentligt publicerad karta över röstresultatet.

Misstankarna om oegentligheter har stärkts efter att även andra städer i delstaten (exempelvis Greenville) där Ron Paul officiellt fått noll röster, ändrat sina röstresultat efter avslöjandet i Sutton, genom att tillskriva Ron Paul röster i efterhand.

Flera distrikt i New Hampshire har rapporterat att upp till 22 procent av rösterna gått till ”andra kandidater” vid sidan av de etablerade, som Rudy Guiliani och Mike Huckabee, utan att dessa okända ”andra kandidater” definierats närmare. Efter avslöjandena om att röster till Ron Paul borträknats i de slutliga röstsammanräkningarna är det inte osannolikt att det döljer sig röster till Ron Paul även bakom resultaten för dessa ”andra kandidater”, skriver Prisonplanet.com.

Så sent som i denna vecka förvägrades Ron Paul av mediebolaget Fox News, utan någon närmare förklaring, att delta i en tv-sänd debatt med övriga republikanska presidentkandidater inför primärvalen i New Hampshire. Trots att Ron Paul i primärvalet före, i Iowa, uppnådde bättre resultat än Rudy Guilani, en av deltagarna i Fox tv-debatt.

Ron Paul genomförde istället en egen tv-sändning och blev även inbjuden till en av USA:s populäraste pratshower, Jay Leno’s The Tonight Show, där han, trots Fox News försök att hindra detta, fick tillfälle att fritt framföra sina åsikter till de amerikanska tv-tittarna.

Del 1 av Ron Pauls tv-sända stadshusmöte från den 6 januari i år.

Del 2 av Ron Pauls tv-sända stadshusmöte från den 6 januari i år.

Ron Paul besöker The Tonight Show den 7 januari i år.

Då en grupp Svarta Pantrar med en av ledarna Quanell X i spetsen, för en vecka sedan anlände till Joe Horns hem i Pasadena för att hålla ett protestmöte inför ett stort uppbåd av journalister, överraskades och överröstades de totalt av slagord och motorcykelmotorer, alla de grannar, vänner och andra, som ville visa sitt stöd för Joe Horn och rätten att enligt lag försvara sin egen och sina grannars egendom mot inkräktare.

Den 61-årige Texasbon Joe Horn (på bild till höger) sköt den 14 november ihjäl 38-årige Hernando Riascos Torres och 30-årige Diego Ortiz som mitt på dagen brutit sig in hos Horns granne. Horn konfronterade beväpnad tjuvarna då de försökte smita med stöldgodset varpå han sköt dem bägge i vad han själv säger var självförsvar.

Hernando Riascos Torres och Diego Ortiz uppehöll sig bägge olagligen i USA och var tidigare dömda för brott. Bland annat misstänks de för att ha varit inblandade i en liga som systematiskt ägnade sig åt inbrott och handel med falska identitetshandlingar.

Incidenten har vållat stor uppståndelse i USA där Horn ömsom hyllas som en hjälte, ömsom kritiseras för att ha tagit lagen i egna händer. Eftersom Joe Horn är vit och Torres och Ortiz från Latinamerika har anklagelser om rasism givetvis förts fram. Något som ledare för exempelvis New Black Panther Party inte varit sena att nappa på, trots att de grannar vars egendom Horn försvarade är av vietnamesiskt ursprung.

En person från Blogs of War var på plats och filmade hur vita amerikaner stod upp för Joe Horn, sig själva och sina rättigheter:

Charlotte Thorbjörnsson

Amerikansk press om Joe Horn:
Man Kills Suspects While On Phone With 911
Texan Kills Thieves: Hero or Homicidal?

Ett flagrant exempel kunde åses strax innan Ahmadinejad fick hålla sitt tal på Columbia. Universitetets ordförande Lee Bollinger underhöll då från podiet auditoriet med en tio minuters oavbruten serie förolämpningar mot den närvarande Ahmadinejad. Inledningen förspillde ingen tid:

“Herr president – du uppvisar en ömklig och grym diktators alla kännetecken.”

Bollinger hade samlat ihop en bunt frågor, vilka presenterades ihop med en nedvärderande kommentar:

“Uppriktigt sagt så tvivlar jag på att du har intellektuellt mod nog att svara på dessa frågor.”

Anledningen till Bollingers entusiastiska svartmålning av Irans president är att Bollinger tidigare fått hård kritik för att alls ha bjudit in Ahmadinejad till universitetet. Såsom varande politiskt korrekt försökte han därför med Ahmadinejad på plats att rättfärdiga sitt handlande, sett i ett politiskt korrekt perspektiv.

Varhelst Ahmadinejad har synts har han mötts av välorkestrerade protester och gedigen mediebevakning. Mediefolket har tagit tillfället i akt att försöka sammankoppla hans besök med ett antal hakkors som dykt upp runtom i landet, bland annat ett stort hakkors som framställts på en kornåker. Många av de arrangerade demonstrationerna syftar också till att blanda ihop Ahmadinejad och Iran med “nazism” för att på så vis mjuka upp den stora massan av mediekonsumenter och ställa in dem på det nödvändiga i ett krig mot Iran.

Ett fåtal kritiker genmäler att USA tidigare gullat med väl så “grymma diktatorer” såsom Saudiarabiens Abdullah bin Abdul Aziz och även Iraks Saddam Hussein innan det passade att inleda ett krig mot landet. Kritikerna pekar också på likheterna mellan uppladdningen inför kriget i Irak 2003 och uppladdningen nu inför ett potentiellt krig mot Iran.

Se engelskspråkig rapport från arabiska nyhetskanalen Al Jazeera om president Ahmadinejads besök på Columbiauniversitetet i USA:

MYCKET VÄSEN HAR GJORTS av det faktum att jag vann en överväldigande majoritet av rösterna i Jena, Louisiana då jag ställde upp i det amerikanska senators- och guvernörsvalet. Detta görs för att falskeligen brännmärka invånarna i Jena som ”rasister”. Sanningen är att jag fick en överväldigande majoritet av de vitas röster i hela Louisiana, inte bara i Jena. Eftersom invånarna i Jena röstat på mig två gånger för att föra deras talan, kommer jag nu att med hängivenhet tala för dem.

Människorna i Jena, människorna i Louisiana och jag är inga rasister. Vi vill helt enkelt att det skipas rättvisa. Vi har förstått att vita människor i USA har förlorat sina grundläggande medborgerliga rättigheter. Vita berövas nu på sina mänskliga rättigheter genom raslig diskriminering vad gäller arbeten, befordringar, stipendier, gymnasiestudieplatser och många andra utbildningsprogram. Men vad som är viktigare, är att vita i ökande grad blir offer för svartas våld hatbrott mot dem. Faktum är att risken för en vit person att falla offer för svart gängvåld är 40 till 50 gånger större än för en svart person att falla offer för vitt gängvåld.

Inte nog med att svartas hatbrott mot vita nästan aldrig rapporteras om i medierna, dessutom är det så att i omtalade fall där svarta åtalas för avskyvärda brott mot oskyldiga vita så ignoreras de vita offren medan de svarta gärningsmännen förvandlas till ”de verkliga offren” av medierna.

Inget illustrerar detta bättre än vad som hänt det senaste året i Jena, Louisiana och den orgie av hat som Jena fått lida igenom. Idag, den 20 september, har staden invaderats av tusentals orosstiftare som Al Sharpton som försöker få våldsamma kriminella hatbrottslingar som Michael Bell och resten av de andra i det så kallade ”Jena 6”-gänget att framstå som hjältar. Och ännu värre, stadens alla vita invånare står inför en medialynchning genom att brännmärkas som rasister som orättfärdigt förföljer svarta unga män.

Michael Bell, som är straffad tidigare för fyra grova våldsbrott (ett faktum som knappt berörts av medierna) var ledaren för den grupp svarta studenter som attackerade och skoningslöst misshandlade en vit student på Jena-gymnasiet, något som bara kan beskrivas som ett ondskefullt hatbrott. Drivna av rashat attackerade de sex svarta en ensam vit student, Justin Barker. De hoppade på och sparkade honom medvetslös och fortsatte att sparka och hoppa på honom när han låg helt hjälplös. Överfallet kunde mycket lätt ha tagit livet av Justin Barker om inte andra ingripit. Han överlevde enbart genom Guds nåd.

För att demonstrera det här fallets sinnessjuka hyckleri, tänk bara ifall omständigheterna varit de omvända.

Om ett gäng på sex vita drivna av rashat och ledda av en vit tidigare dömd för fyra våldsdåd hade attackerat en ensam svart student, hoppat på och sparkat honom tills han var medvetslös, hade det förekommit någon oro över att ledaren och de andra vita gängmedlemmarna kunde komma att åtalas för grov misshandel? Skulle det inte resas krav över hela landet om att åtala de vita överfallarna för att ha begått det allra grövsta hatbrottet samt mot de medborgerliga rättigheterna? Vita ledare från hela landet, även de lokala ledarna i Jena, skulle inte försvara de vita gärningsmännen, de skulle fördöma attacken och ropa efter de strängaste straff lagen tillåter.

Vad det anbelangar medierna (ja, de förment opartiska medierna) skulle de intervjua det svarta offret i varje pratshow över hela landet, och diskutera hans rädsla, hans smärta, hans lidande. De skulle intervjua hans gråtande släktingar och vänner. De hade inte yttrat någon oro över att de vita anfallsmännen skulle bli för hårdhänt behandlade. Nej, de skulle begära det hårdaste straffet.
Federala myndighetsföreträdare från presidenten och neråt skulle yrka på ytterligare allvarliga åtal om brott mot federala medborgarrättigheter. Men ni förstår, i 2007 års Amerika anses inte vita längre ha några ”medborgerliga rättigheter”.

Då en ensam vit tonåring misshandlas brutalt av ett gäng bestående av sex hatbrottslingar, är medierna enbart bekymrade över att de svarta gärningsmännen behandlas för hårt. Och om du väntar på att de svarta attackerarna, som kränkte denne pojkes medborgerliga rättigheter genom att nära på slå ihjäl honom, ska åtalas för detta, väntar du förgäves.

Hela Jena-incidenten och mediernas rapportering av den visar ännu en gång att det inte är invånarna i Jena som är rasister. Genom att rösta på mig och genom att kräva rättvisa i det här fallet har de visat helt riktigt att de tror på allas rätt till rättvisa och att vita människor nu är de verkliga offren för rasism i Amerika. Ännu en gång framgår det att vi måste ha förespråkare för våra rättigheter och vårt arv precis som varje annan folkgrupp i USA tillåts att ha.

Måtte delstatsåklagaren och människorna i Jena stå starka och aldrig ge sig för dem som försöker ta ifrån dem deras rättigheter att leva i frihet som de garanteras genom USA:s konstitution.

David Duke

Klicka här för att läsa originalartikeln David Duke Speaks out in Defense of Jena Louisiana