Våra politiska ledare och tidningsskrivare skrytljuger ständigt om hur Europa hyllar och upprätthåller ”gemensamma demokratiska värden”. Detta gör de i synnerhet när de angriper förment ”odemokratiska länder”, och de lyfter gärna fram statliga förföljelser av kurdiska poeter i Turkiet, bloggare i Egypten och människorättsaktivister i Burma, och de vill att vi harmas över dessa rättskränkningar och protesterar mot dem. Men denna moraliska självupphöjelse är givetvis av noll och intet värde, så länge som människor i allt fler av Europas länder med staternas vilja och medel förföljs enbart för sina åsikter om sådant som hände eller icke hände i ett tidigare årtusende.
– Lars Adelskogh

Professor Robert Faurisson

Den pensionerade universitetsprofessorn Robert Faurisson bor i staden Vichy mitt i Frankrike. Klockan nio på morgonen den 24 januari besvarade han en anmodan att infinna sig på den lokala polisstationen. Omedelbart vid ankomsten dit meddelade honom tre polisbefäl, som skickats från Paris dagen innan, att han nu befann sig i häkte för förhör och att också en husrannsakan skulle genomföras i hans hem.

I december 2006 hade Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac offentligen krävt en utredning om Faurissons deltagande i Teherankonferensen om Förintelsen. Denna konferens, som hade hållits den 11 och 12 december samma år, hade varit öppen för alla, också för revisionister. Robert Faurisson var brittisk undersåte innan han blev fransk medborgare och har varit professor i text- och dokumentkritik inriktad på litteratur, historia och medier. Hans föreläsning i Teheran bar titeln ”The Victories of Revisionism”. I denna föreläsning dolde han icke sin åsikt att ju mer revisionismen vinner mark, i synnerhet på internet, desto fler revisionister kommer man att förfölja, först i medierna, sedan genom polis och domstolar.

Frankrikes justitieminister förordnade därefter en åklagare i Paris att leda förundersökningen, som alltså hade begärts av en man som den franska televisionen kallat ”superlögnare” [Med ”superlögnaren” avses Frankrikes förre president Jacques Chirac, som genom sin lögnaktighet och sina bedrägerier blivit till en visa i Frankrike. Övers. anm.] och som nu var angelägen om att komma till den hotade ”superlögnens” hjälp. Den 16 april 2007 sändes poliskommissarien Séverine Besse och en kollega till henne till Vichy för att förhöra professorn. Men på varje fråga de ställde skulle han envist svara: ”Inget svar”, och han bad dem sedan att till protokollet taga följande uttalande: ”Jag vägrar att samarbeta med Frankrikes polis och rättsväsen i förföljelsen av historierevisionismen.”

Läs mer »

Lars Adelskogh fortsätter här sin granskning av Forum för levande historia, som visar bristande kompetens att förmedla historia som vetenskap.

Fransson skottar snö, från Forum för levande historias utställning “Sverige och Förintelsen”. På uställningens hemsida kan man läsa: “I Fransson skottar snö framträder en bild som kolliderar med bil- den av Sverige som ett neutralt land fyllt av ‘goda’ svenskar, ett land som befann sig långt från krigets och Förintelsens verklig- het.” Foto: Forum för levande historia

”Sverige och Förintelsen” är namnet på en utställning som sedan flera månader vandrar runt i vårt land. Nu och fram till den 25 maj 2008 visas den på Arbetets museum i Norrköping. Tidigare har den visats på museer i Stockholm, Lund och Göteborg.

I ledande dagstidningar har den statliga myndigheten Forum för levande historia satt in stora annonser, vari man informerar allmänheten om den nämnda utställningen. I en dylik annons, publicerad i Göteborgs-Posten onsdagen den 18 april 2007, står som rubrik ”Sonja kom från Göteborg och dog i Auschwitz”. Annonstexten uppger vidare att Sonja Remann föddes i Göteborg men i samband med giftermål år 1930 med Aksel Moritz flyttade till Norge, varifrån hon hösten 1942 med sina två söner deporterades till Auschwitz.

Den ganska långa annonstexten går i en ton som genomgående klandrar den tidens svenskar och svenska utrikes- och utlänningspolitik. Skuldbeläggandet framträder öppet i meningar som: ”I Auschwitz dör därför personer som avvisats när de sökt asyl vid den svenska gränsen.” Rasbiologiska institutet i Uppsala, svenska företag som handlade med Tyskland och tvångssteriliseringar som genomfördes i såväl Nazityskland som Sverige är företeelser, som annonstexten kallar ”andra exempel”, sammankopplingar som den gör mellan vår historia och Förintelsen. ”Utställningen Sverige och Förintelsen handlar främst om Sverige under de tolv år, 1933-1945, som nazisterna hade makten i Tyskland. Den ställer också frågor om vår egen tids politiska samvete.”

Detta är naturligtvis inte historia såsom vetenskap, inte objektivitet. Det är politik, moralism och skuldkult. Att Sverige i sin politik strax inför och under andra världskriget var ”undfallande” inte bara mot Tyska riket utan också mot Sovjetunionen kan givetvis klandras. Men det blir ensidigt, om man inte också väger in det lilla svenska folkets allt annat överordnade intresse av att inte onödigtvis stöta sig med stormakter, som vid just denna tid med förfärande tydlighet visat sina aggressiva avsikter mot våra grann- och broderfolk: Sovjetunionen mot Finland 1939-1940 och Tyska riket mot Norge och Danmark 1941. Visst hade vi kunnat visa ”heroism” – vilket annonstexten i efterhand kräver av oss – med att neka tyskarna att köpa vår malm eller släppa igenom deras trupper. Men det hade sannolikt bara medfört att vårt land invaderats och ockuperats, och att tyskarna tagit vår malm ändå – och våra judar. Hade det varit bättre?

Läs mer »

Forum för levande historia säger sig ”ha som övergripande mål att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde”. Men de fagra orden till trots har uppenbarligen inte alla människor lika värde för Forum för levande historia, vilket Lars Adelskogh visar tydligt i denna text.

Bild från Forum för levande historias utställning, “Spelar roll”, om offer, gärningsmän och åskådare. Foto: Mats Bäcker/Fflh

Förr i världen, när vi svenskar var ett kristet folk, var det främst kyrkan som hade uppgiften att uppfostra oss i vad vi skulle tycka och tro. Men kristendomen är inte längre Sveriges eller ens Europas religion. Det är numera i de flesta, om inte alla europeiska länder fullt tillåtet och medför inga rättsliga åtgärder att offentligt uttala att man inte tror på Gud Fadern, Sonen Jesus Kristus eller Den Helige Ande. Men försök att i Tyskland, Österrike, Frankrike, Schweiz, Belgien eller Polen säga rakt ut i det offentliga rummet att du inte tror på gaskamrarna i Auschwitz och Treblinka! Du hamnar inför domaren och kan vara glad om du kommer undan med kraftiga böter. För Jürgen Graf i Schweiz, David Irving i Österrike, Ernst Zündel, Germar Rudolf och Sylvia Stolz i Tyskland har det gått sämre. De har alla dömts till långvariga fängelsestraff enbart för sina åsikter om det förflutna. Tron på Förintelsen har blivit det moderna, sekulära Europas surrogatreligion.

Vi kan i vår tid bevittna hur denna surrogatreligions överstepräster griper tag i europeiska länders regeringar och får dem att stifta lagar, anslå skattemedel, utge skrifter, hålla offentliga ceremonier och manifestationer, införa studieprogram i skolorna och universiteten, allt med syfte att främja tron på Förintelsen.

Vårt land och vårt folk är det första i Europa som dessutom belastats med en egen myndighet för inhamrandet av denna enda rätta tro. Myndigheten heter ”Forum för levande historia”, och dess verksamhet regleras med en statlig instruktion (SFS 2002:795). Enligt denna instruktion skall myndigheten vara ”ett nationellt forum med uppdrag att främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Forum skall ha som övergripande mål att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde.”

Läs mer »

Yona Metzger

Under sitt pågående besök i Mellanöstern mötte amerikanske presidenten George W. Bush i förra veckan överrabbin Yona Metzger, rapporterar Jerusalem Post.

Under mötet, som inträffade på Ben-Gurionflygplatsen i Tel-Aviv, uttryckte Metzger sin tacksamhet till George W. Bush för USA:s miltära intervention i Irak:

”Jag vill tacka dig för ditt stöd till Israel och i synnerhet för att du för ett krig mot Irak”.

George W. Bush svarade att rabbinens ord ”värmde hans hjärta”.

Läs mer »

Den 29 november 2007 publicerades ett föregivet meddelande av Usama bin Ladin. I det endast fem minuter långa talet klandrade ”bin Ladin” några västliga politiska ledare i egenskap av USAs bundsförvanter i kriget mot den islamiska världen, däribland högerpolitikern Silvio Berlusconi, som åren 2001-2006 var Italiens premiärminister. ”Bin Ladin” tog också ensam på sig ansvaret för 11 september-attackerna och fritog taliban för all inblandning däri.

Italiens förre president, Francesco Cossiga.

I anledning av detta ”bin-Ladin”-framträdande gjordes dagen därpå, den 30 november, ett sensationellt uttalande för Italiens äldsta och största dagstidning Corriere della Sera (utges i Milano):

”Från kretsarna runt Palazzo Chigi, nervcentrum för den italienska underrättelsetjänstens ledning, noterar man att inspelningen icke är äkta, vilket framgår av att Usama bin Ladin i denna ’erkände’ att al-Qaida skulle ha varit förövaren av angreppet den 11 september på Tvillingtornen i New York, medan alla de demokratiska kretsarna i Amerika och Europa, med den italienska centern-vänstern i främsta linjen, numera vet att det olycksbringande attentatet planerades och genomfördes av amerikanska CIA och av Mossad med hjälp av den sionistiska världen för att kasta skulden på arabländerna och för att driva västmakterna till att ingripa i Irak och Afghanistan. För detta har inget ord av solidaritet nått Silvio Berlusconi, som varit upphovsmannen till den genialiska förfalskningen, vare sig från Quirinalen [italienske presidentens palats] eller Palazzo Chigi.”

Den som sade detta var ingen mindre än Francesco Cossiga, en italiensk toppolitiker. Bland de höga ämbeten han beklätt kan följande nämnas: Italiens inrikesminister 1976-1978, ministerrådets ordförande 1979-1980, senatens talman 1983-1985 och det högsta ämbetet, republiken Italiens president 1985-1992. Numera är han ledamot av senaten på livstid. Francesco Cossiga är född 1928. Han är juris doktor och har varit professor i juridik.

Läs mer »

Efter det konservativa partiet LAOS framgångar i det grekiska valet beklagar Moise Constantinis, president för Riksenheten för Greklands judiska församlingar, den politiska utvecklingen i landet.

“Vi är ledsna för att det grekiska folket gav LAOS ett sådant stöd, och bekymrade över framtiden för den judiska samfälligheten,” hävdade Moise Constantinis.

Framgången för LAOS var i själva verket begränsad, och partiets överhuvud George Karatzaferis, försöker gärna tona ned medias uppfattning om partiet som extremt, men det finns ett antal omständigheter som ändå oroar etablissemanget.

Läs mer »

USA. Den av politiskt korrekt media annars så omhuldade serien “Big Brother” fördöms nu i hårda ordalag. Big Brother har hårdlanserats runtom i hela Västvärlden såsom det allra fräckaste och trendigaste som TV kan erbjuda. Det handlar om att några ungdomar skall filmas dygnet runt då de går runt i underkläderna och visar hur Den nya världsordningens mönstermedborgare skall bete sig.

Men under ett avsnitt av det amerikanska Big Brother inträffade vad som inte får hända. En av de kvinnliga deltagarna, Amber Siyavus Tomcavage, öppnade sig plötsligt i samtal med Jameka Cameron inför kamerorna och hävdade att majoriteten av de judar hon känner till “är själviska”. Därpå tillade hon att hon lärt sig känna igen judar på namnet och på näsan. “Majoriteten av de människor jag känner från New York är judar, och majoriteten av alla judar jag känner, herregud, så många som är själviska och konstiga.” Läs mer »

KROATIEN. Förvecklingarna i kölvattnet på den konsert med Marko “Thomson” Perkovic, som tidigare fick plats i kroatisk television, fortsätter. Nu kräver Israels Ambassadör i Kroatien, Shmuel Meirom, att en kvinna, Jadranka Kolarevic, med anställning på kroatisk stats-TV, skall få sparken från sitt jobb. Bland annat har han vänt sig till överhuvudet för Kroatisk radio och television, Vanja Sutlic, för att pressa fram åtgärden.

För det första anser Shmuel Meirom att Jadranka Kolarevics beslut att alls sända konserten utgör stöd till antisemitism. Till råga på allt försvarade hon beslutet när ledaren för Simon Wiesenthalcentret i
Israel, Ephraim Zuroff, gick till hårt angrepp. Hon menade att “många människor dagligen dör i Palestina och att “Thomson” har rätt att uttrycka sig därom och om situationen i Kroatien.”

Redan innan den israeliske ambassadörens inblandning hade man från israeliskt håll försökt få Jadranka Kolarevics fälld för “hatprat” och avskedad. Vanja Sutlic lät då Jadranka Kolarevic svara för sig själv. Kolarevic menade då att det är absurt att kalla 50 000 unga kroater för en ustashegruppering. Hon menade också att frågeställarna själva skulle ha uppskattat musiken om de bara haft sinne för musik.

Slutet på historien verkar bli att Kolarevic får stanna. Vanja Sutlic hävdar med eftertryck att alla rutiner har följts och att man inte önskar politisk inblandning, vare sig inifrån eller utifrån, i hanteringen kring kroatisk television.

Källa: Javno

STORBRITANNIEN. Kommentarer, skrivna av besökare på BBC:s hemsida, har väckt upp en proteststorm mot BBC från sionister i England och även resten av världen. Upprinnelsen står att finna i en “dokumentär” av Richard Littlejohn, kallad “Kriget mot brittiska judar”. BBC valde att inte sända programmet, då man ansåg innehållet alltför kontroversiellt och vinklat. Programmet sändes istället av brittiska Kanal 4.

Händelserna skapade tittardebatt på BBC:s sajt, där besökare uttryckte olika åsikter. I riktlinjerna för vad som får postas av besökare listar BBC samma tirader som alla andra politiskt korrekta Internetpoliser. Posterna får framför allt inte vara rasistiska till sin natur.

När därför en besökare under alias “Iron Naz” postade några inlägg vars innehåll kritiserade den sionistiska ideologin, skyndade sig flera av den politiska korrekthetens ivrigaste hantlangare att rapportera posterna. Fallet tycktes uppenbart. I en post skrev “Iron Naz” att “judisk lag tillåter judar att ljuga, så länge de riktar lögnerna mot icke judar.” Andra poster refererade till Talmud där judarna i enligt postaren tillskrivs överhöghet över alla andra folk, samt där postaren menar att icke judar, gojer, förmenas rätten till självförsvar gentemot angripande judar. De anmälande personerna chockades därför av BBC:s svar. Enligt BBC utgjorde posterna inget brott mot riktlinjerna och skulle därför lämnas orörda. Under flera dagar och ökande påtryckningar vidhöll BBC sin ståndpunkt, tills pressen som så ofta i liknande fall, blev för stor, varvid man gav efter och posterna avlägsnades.

Nu pågår en stormig efterdebatt där diverse misstankar om antisemitism ventileras. Hur kan det komma sig - säger kritikerna - att BBC först vägrar sända ett viktigt program om trakasserier mot judar, och sedan strör salt i såren genom att tillåta otyglad debatt på Internet? Är inte detta en oroande tendens?

Döm själva.

Källa: SomethingJewish

STORBRITANNIEN. Brittiska Kanal 4 lät nyligen en dokumentär om brittisk antisemitism gå ut i etern. Den brittiske journalisten Richard Littlejohn är upphovsman till det kontroversiella programmet, där muslimska fundamentalister, vänsterliberaler och etniska nationalister mer eller klumpas ihop i en grupp - antisemiter. Greppet har givetvis väckt starka känslor. BBC valde att inte sända programmet, vilket stället fick en hedersplats i Kanal 4:s programtablå.

Extremsionismens förkämpar brottas med en politiskt alltmer breddat motstånd. Motståndet mot israelisk lobbying, maktpolitik och arrogans växer inom hela Storbritannien. Uppenbarligen fungerar det inte att kalla en vänsterliberal eller muslim för “nazist”, på samma sätt som då det gäller en konservativ fosterlandsvän eller etniskt medveten, vit aktivist. Richard Littlejohn väljer därför inte oväntat att använda det gamla begreppet “antisemit” samt ett antal “guilt by association“. Avsikten med programmet är att skärpa in rädslan för att bli kallad för “antisemit” även i vänsterns, och den islamiskpolitiska elitens folk.

Vänsterpolitik är jämte s.k. HBT-frågor, mångkultur, liberalism och feminism ett vapen, skapat av extremsionister, för att kväsa nationalism och etnisk medvetenhet. Men genom tumultet i Mellanöstern har utvecklingen sprungit ifrån upphovsmännen. Deras vapen har vänts emot dem själva, på samma sätt som så många gånger tidigare.

Den etniske nationalisten gör rätt i att tolka dokumentären som tecken på ökad radikalisering i spåren på ett antal radikala, desperata drag från extremsionister, då de försöker förena global multikultur med global sionism. Utvecklingen är positiv. Även om extremvänstern tillfälligt, liksom den etniskt medvetna högern, blir starkare minskar genomsnittsmänniskans jämnmod, och det bäddar för snabba förändringar, inför vilka etniska nationalister är bättre rustade än många andra.

Nedan följer första delen av dokumentären.

Källa: israelinsider