En artikel publicerad i tidningens nätupplaga gjorde gällande att Halvorsen deltagit i en “antiisraelisk demonstration” den 8 januari och ropat “död åt judarna!”. Artikeln hävdade vidare att “antiisraeliska och antisemitiska känslor – framdrivna av norska medier och den intellektuella eliten exploderat” i Norge.

Efter starka norska reaktioner drogs artikeln tillbaka, men dök upp igen på tisdagen i förändrad form. JP uppgav då att allt i artikeln var “sant”. Efter fortsatta norska protester, inte minst från den norskjudiske överlevare som var en av de intervjuade i texten, försvann artikeln åter från nätupplagan.

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article4790166.ab

Stockholm. Lidlbutiker i Malmö och Göteborg har sålt israeliska sharonfrukter med att de kommit från Spanien, skriver Metro.

En Ica-butik i Malmö uppger att avokado som den säljer är från Kenya – medan förpackningarna visar att den i själva verket är från Israel.

I Stockholm skyltar en Ica-butik med ursprungslandet Spanien för avokado som ligger i en kartong märkt Israel.

http://sydsvenskan.se/malmo/article407110/Israelisk-frukt-kallas-spansk.html

Förutom ett sätt att komma ut behöver de även pengar till biljetterna hem.

Hela familjen Abo-Mery mamma, pappa och fyra barn i åldrarna två till 20 år kom till Gaza den andra december för att hälsa på sina släktingar. Och framför allt barnens hjärtsjuka mormor. Nu är situationen katastrofal och de vill inget annat än att få återvända till Sverige.

Sent på söndagseftermiddagen svarar pappan Yousef Abo-Mery på en mobiltelefon med svag mottagning. Han berättar för DN.se att läget nu är kritiskt.

- Min fru är gravid i femte månaden och mina barn har psykiska problem. De gråter och kan inte sova på natten, säger han.

På måndagsförmiddagen är situationen oförändrad. Yousef Abo-Mery har hopp om att familjen snart ska kunna lämna Gaza, men påpekar att problemen är fler än så.

- Vi har inga pengar till biljetterna hem. Konsulatet säger att de inte kan stötta oss, att vi måste låna pengar, men våra släktingar har ingenting att låna oss, säger han.

Under besöket i Gaza bor de hos sina släktingar i Deir al Balah, som ligger mitt i den Hamasstyrda Gazaremsan. Staden ligger cirka tre mil sydväst om Gaza stad, där de israeliska trupperna rycker fram. Trettonåriga Saed är ett av fyra barn i familjen och efter en stund tar han luren från sin pappa.

- På kvällen hör man bomberna falla och vi kan inte sova på natten. Det finns ingen mat och el, säger han till DN.se.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=870142

Antalet amerikanska soldater i aktiv tjänst som begår självmord är fler än någonsin tidigare. 121 soldater tog sitt liv 2007, vilket är en ökning med 20 procent jämfört med 2006.

Samtidigt har antalet självmordsförsök och självförvållade skador bland amerikanska soldater ökat sexfaldigt sedan krig inleddes mot Irak. Förra året försökte 2100 soldater ta sina liv eller att skada sig själva, jämfört med runt 350 sådana fall 2002, rapporterar Washington Post.

USA:s armé var oförberedd på en sådan ökning av själmord och att allt fler soldater drabbas av posttraumatisk stress på grund av att krigen i Afghanistan och Irak drar ut allt längre på tiden. Drabbade soldater erbjuds sällan rådgivande hjälp och i vissa fall till och med stigmatiseras de av sina överordnanden.

Konflikterna i Irak och Afghanistan sätter hård press på USA:s armé, på grund av upprepade och allt längre stationeringar av soldater i dessa länder. Historiskt sett visar statistik att självmordsincidenter minskar när soldater stationeras utomlands, men siffrorna visar sedan några år tillbaka det omvända. År 2001 låg självmordsfrekvensen per 100 000 soldater i tjänst på 9.8, 2006 visade siffrorna den högsta självmordsfrekvensen någonsin med 17.5 självmord per 100 000 soldater i aktiv tjänst.

Gladys Santos, befäl och läkare i armén, försökte ta sitt liv efter att ha tjänstgjort i tre olika omgångar i Irak. Hon menar att USA:s armé genast måste anställa fler psykiatriker och psykologer som förstår vad det innebär att delta i krig:

”De gav mig ett telefonnummer till en hjälplinje att ringa om jag behövde hjälp.”

”Men när jag känner mig nedstämd, bryr jag mig inte om ett nummer till en hjälplinje. Jag vill ha ett personligt samtal med en utbildad psykiatriker som antingen själv tjänstgjort i krig eller förstår vad krig innebär.”

Santos anser att det enda som effektivt hjälpt henne har varit de samtal hon haft med en psykiatriker, något de gruppsamtal hon erbjudits att delta i tillsammans med andra soldater inte gjort. Gruppsammankomster där deltagarna uppmanas att ”Slå inte din fru, slå inte dina barn” eller spelar bingo och får lära sig att duka ett bord ordentligt.

De ökande självmordssiffrorna väcker frågor huruvida det verkligen går att ha en armé av en sådan storlek som den amerikanska och vars soldater stationeras upprepade gånger, kommenterar David Rudd, före detta armépsykolog och numera ordförande för psykologiinstitutionen vid Texas Tech universitetet.

Den världsberömde judiska pianisten och dirigenten Daniel Barenboim innehar numera även palestinskt medborgarskap och säger att han med detta hoppas tjäna som ett föredöme i arbetet för fred mellan de judiska och palestinska folken.

”Det är en stor ära att bli erbjuden ett pass”, sa Barenboim nyligen efter en konsert i staden Ramallah, på Västbanken. Barenboim har i flera år varit aktiv i just Ramallah med att främja kontakten mellan unga israeliska och palestinska musiker.

”Jag har tagit emot det eftersom jag tror att de israeliska och palestinska folkens öden är oupplösligt sammanlänkade”, kommenterade Barenboim sitt beslut rapporterar Independent.

”Vi har välsignats – eller förbannats – att leva med varandra. Och jag föredrar det första.”

”Det faktum att en israelisk medborgare kan tilldelas ett palestinskt pass, kan vara ett bevis på att det faktiskt är möjligt.”

65-årige Daniel Barenboim, som är född i Argentina, är en mycket kontroversiell person i Israel. Både för sitt gynnande av tysk musik, som exempelvis 1900-talstonsättaren Richard Wagner, och för att han offentligt gett uttryck för sitt motstånd mot Israels ockupation av Västbanken. Han har numera sin musikaliska bas i Berlin.

Under ett nyligen genomfört besök i Mellanöstern uttalade USA:s president George W. Bush förhoppningar om att ett fredsavtal skulle kunna slutas i regionen redan i år. I samband med sin konsert i Ramallah varnade Barenboim för att ha för höga förväntningar på dylika uttalanden och risken för besvikelse om förväntningarna inte infrias. Barenboim avfärdade att han vill spela en politisk roll men gav en kort kommentar till ett annat av uttalande av Bush om att Israel måste avbryta sin ockupation av Västbanken:

”Nu säger till och med personer som inte är så värst intelligenta, att ockupationen måste få ett slut”.

Under sitt pågående besök i Mellanöstern mötte amerikanske presidenten George W. Bush i förra veckan överrabbin Yona Metzger, rapporterar Jerusalem Post.

Under mötet, som inträffade på Ben-Gurionflygplatsen i Tel-Aviv, uttryckte Metzger sin tacksamhet till George W. Bush för USA:s miltära intervention i Irak:

”Jag vill tacka dig för ditt stöd till Israel och i synnerhet för att du för ett krig mot Irak”.

George W. Bush svarade att rabbinens ord ”värmde hans hjärta”.

Överrabbin Metzgers syn på Irakkriget speglar visserligen den israeliska majoritetens och de ortodoxa judarnas inställning, men inte de amerikanska judarnas.

Enligt en undersökning gjord av Amerikanskjudiska kommittén förra året var 70 procent av USA:s judar emot kriget i Irak.

Rabbin Yona Metzger förekom i slutet av förra året det amerikanska tv-bolaget CBS’ dokumentär kallad In God’s Name (I Guds namn). Tillsammans med bland andra Tibets Dalai Lama och ärkebiskopen av Canterbury dr Rowan Williams, deltog den krigsförespråkande Metzger i egenskap av en av världens tolv mest inflytelserika religiösa ledare.

The Jerusalem Post Chief rabbi thanks Bush for ‘war against Iraq’

Iranierna har släppt en egen videofilm av vad amerikanerna påstår vara en ”konfrontation” mellan tre amerikanska krigsfartyg och fem iranska motorbåtar. Händelsen inträffade förra veckoslutet i Hormuzsundet i Persiska viken:

Pentagons beskrivning av det inträffade är mycket annorlunda och har kopplats samman med ett påstående om att iranierna skickade ut ett radiomeddelande med innebörden:

”Jag kommer till er. Ni kommer att sprängas inom kort.”Här är den amerikanska regeringens version:

Den iranska filmen är tydligare och mycket mer övertygande. Det hörs bakgrundsljud som bättre än ljudet i Pentagons version överensstämmer med det som visas på filmen. Och jag är inte den ende som noterar motsägelserna – som New York Times skriver:

Företrädare för flottan och Pentagon har sagt att videofilmen och ljudet spelades in var för sig och sattes samman senare. På r onsdagen berättade Pentagonanställda på villkor att de fick vara anonyma, då de inte var bemyndigade att uttala sig offentligt, att de fortfarande försökte avgöra om radiosändningen kommit från motorbåtarna eller någon annanstans ifrån. […]

Ljudupptagningen innehåller en röst, som på starkt bruten engelska varnar för att örlogsfartygen kommer att sprängas. Emellertid innehåller upptagningen inga ljud från den omgivande miljön – ljud från motorer, hav och av vindar – vilket vore att vänta, om utsändningen hade gjorts från någon av de fem små motorbåtar som i hög fart rusade runt den amerikanska konvojen. […]

Pentagontjänstemän har sagt att det inte går att utesluta att radiosändningen kan ha kommit från land eller från något annat fartyg i närheten, även om den den kan ha kommit från någon av de fem snabba motorbåtarna, om de haft ett avancerat radiosystem.

Jag avskyr att säga det, men den videofilm som släppts av den tyranniska iranska regimens statskontrollerade medier är mycket mer sammanhängande och vida mer trovärdig än Washingtons rövarhistoria. Och det är sannerligen ett mycket tråkigt sakernas tillstånd. Men kom ihåg vilka som spred ut all falsk ”underrättelseinformation” om Iraks ”massförstörelsevapen”. De som reflexmässigt hellre sätter sin tilltro till Washington än till Teheran, vill jag bara påminna om detta: Bushregeringens falska anklagelser 2003 om att Saddam Hussein försökt köpa koncentrerat uran från Niger. Mike Nizza, som skriver på New York Times blogg, rapporterar:

Listan över dem som inte längre är helt övertygade av Pentagons ihopklippning av videofilm och ljud av hur iranska båtar utför aggressiva manöver i närheten av amerikanska krigsfartyg i Hormuzsundet, innefattar nu även Pentagon självt. Icke namngivna Pentagontjänstemän sa på onsdagen att den hotfulla röst, som kan höras på den ljudupptagning som släpptes i måndags med förbehållet att den spelats in separat från videofilmen och satts samman senare, inte direkt går att härleda till den iranska militären.

Nåväl, men vem var det då som framförde hotet ”Ni kommer att sprängas inom kort”? En av kommentatorerna på New York Times blogg skriver:

Borta vid Persiska viken är kanal 16 [den vanligaste UHF-frekvensen] som dålig privatradio. Alla och envar är inne på den och pladdrar; slänger omkring sig rasistiska tillmälen, som oftast handlar om filippinare (många filippinare bor i området); slänger grova svordomar om ” din mamma” omkring sig; 1970-talsmusik som sänds under småtimmarna (det finns inget märkligare än att få höra gruppen Carpenters 80 kilometer utanför Iraks kust vid fyra på morgonen).

På kanal 16, framför allt i den delen av Persiska viken, är nedsättande ord, hot, pladder o s v vardagsmat. Så min första tanke var att kommentaren om ”att spränga” kanske inte ens kom från någon av de iranska båtarna, utan från någon misslyckad individ som övervakade händelsen från någon strandanläggning.

Satellitbild över Persiska viken och Hormuzsundet.

Med tanke på det scenariots sannolikhet måste jag faktiskt undra: Vem var denne ”misslyckade individ”? En iransk revolutionsgardist – eller en iranskklingande röst i amerikansk regi? Och den mystiska ”strandanläggningen”, där de bara råkade ”övervaka händelserna” – vilket sammanträffande!

Vi amerikaner lurades in i krig av samma människor som nu försöker sälja oss sin version av en påstådd ”provokation” – men vilka är de verkliga provokatörerna? Vi vet inte svaret på den frågan, men med tanke på vår egen regerings meritlista vore det ingen chock, om det framkom att den amerikanska versionen är helt och hållet påhittad. Vad gäller iranierna är det säkert tveklöst så att deras rätt kortfattade filmklipp har redigerats för att överrensstämma med Teherans officiella version. Men trots detta och när allt kommer omkring, är deras redogörelse den trovärdigaste.

För varför skulle iranierna reta oss och ge George W. Bush och Israellobbyn den ursäkt de behöver för att starta ett krig ingen vill ha? Jag hörde nyligen en CNN-reporter framföra åsikten att iranierna ”testar” oss, men behöver de verkligen komma sättande i full fart mot våra krigsfartyg, samtidigt som de hotar att spränga oss i luften, för att göra detta? Säkerligen vore en subtilare fint mer användbar för ”test”-ändamål.

För att sammanfatta vill jag säga att det verkar obegripligt att iranierna skulle gjort vad de anklagats för men att det samtidigt är fullt logiskt att en regering som den amerikanska – vilken i många månader har haft siktet inställt på Teheran – kan orsaka en ”incident” i förberedelserna inför ett anfall.

För flera veckor sedan, då den nationella underrättelsevärderingen (NIE) om Iran offentliggjordes och folk tackade och lovade Gud i övertygelsen om att ett krig hade avvärjts, uppmanade jag: ta det lite lugnt nu! Kärnvapenfrågan kunde aldrig bli gnistan som tände ett krig mot iranierna, för de hade redan övergett sina kärnvapenprogram: det fanns ingen obestridlig brottsanklagelse. Den troligaste orsaken till en öppen väpnad konflikt har alltid varit en gränsincident, antingen på land eller i Persiska viken. Det är därför som jag envist hamrat in budskapet att vi behöver dra oss ur Irak genast: ju längre vi stannar där, desto större är risken att vi hamnar i krig med iranierna innan man kan göra något för att hindra det.

Kraften i ett sådant händelseförlopp kommer att slunga oss in i en konfrontation som kommer att påverka oss amerikaner som ingen annan tidigare konflikt gjort i mannaminne. Olja för 200 dollar fatet, en inflationsstegring som kommer att sätta marknaden i gungning och kanske dessutom en finansiell härdsmälta som kommer att påminna om den stora depressionen – allt detta, plus det obeskrivbara blodbadet.

Det blir ingen vacker syn. Så vad kan vi göra för att hindra det?

Vi är mitt inne i amerikanska valrörelsen och har därmed tillfälle att påverka den allmänna debatten: det är den tid då politiker är öppna för påtryckningar från oss plebejer. Oavsett vem du stöder, eller vilket parti du identifierar dig med så är det viktigt att du gör dina åsikter hörda. Det är skandal att ingen av de förmodade ”frontkandidaterna” i jakten om presidentposten har gjort något uttalande angående Hormuz-”incidenten” – åtminstone har inte något sådant uttalande gjorts fram tills detta skevs, nära 48 timmar efter händelsen.

Hur frånkopplat från vad som händer i världen har inte detta val blivit, utan några regelrätta diskussioner i viktiga frågor, som får komma i andra hand, när nyhetsjournalisterna kappas om att vara snabbast och ytligast. Vi står på randen till krig, och allt de kan prata om är att republikanske presidentkandidaten Mitt Romney är mormon och Hillary Clintons enda dokumenterade ögonblick av äkta känsla häromdagen, då hon grät offentligt. Irakkriget har förpassats till bakgrunden: ökningen av amerikanska trupper i Irak ger resultat, är vad vi får höra. Så flytta på er, här finns inget att se! Men om Hormuz-incidenten måste man undra: varför får presidentkandidaterna inga frågor om den?

Då det handlar om att direkta svar på frågan huruvida USA:s president kommer att gå via Kongressen innan ett anfall mot Iran igångsätts, har den nuvarande regeringen en lång historia av undvikande svar. Med tanke på godkännandet av Kyl-Liebermanresolutionen (som grundar sig på flera påståenden om iranska krigsförberedelser som inte kunnat bevisas) och Vita husets vidgade tolkning av presidentens maktbefogenheter i krigstid tror jag inte det är en orättvis bedömning att svaret på denna fråga är ett tydligt och eftertryckligt nej. Demokratiske senatorn Jim Webb från Virginia har lagt fram ett lagförslag som innebär att presidenten skulle vara tvungen att få kongressens godkännande innan det går att inleda militära aktioner gentemot Iran, men det förslaget har fastnat i ett utskott och har inte heller fått något större stöd av de demokratiska presidentaspiranterna. För att vara rättvis mot Hillary Clinton måste man säga att hon skrev under lagförslaget som en av förslagsställarna: men hon kan lika gärna komma att rösta för ett krig mot Iran som att rösta emot. Endast två huvudkandidater som jag känner till utesluter aggression mot Iran – och har gjort tydligt och klart hur de ställer sig i frågan – och det är Dennis Kucinich och Ron Paul.

Men vad säger då Barack Obama, den så kallade ”freds”-kandidaten som nu framhålls som alternativet till Hillary Clinton – och var står John Edwards, ytterligare en presidentkandidat från demokraterna, i frågan om ett hotande krig med Iran? Dessa personer går inte att finna någonstans, när man måste stå upp mot Krigspartiet överallt där det gäller – och vad värre är: de av deras anhängare, som är emot kriget, låter dem komma undan med det!

Justin Raimondo för Antiwar.com

Iran, Again – The War Party is pushing us into attacking

Tidigare har en rad ömsesidiga åtgärder för stärkande av handelsförbindelserna mellan Israel och Vitryssland vidtagits, bl.a. har ”TV Vitryssland” börjat sända sina program i Israel, detta efter tidigare slitningar mellan länderna. Israelerna är rädda för att en ny hållning från Alexander Lukasjenkos sida skall äventyra vad som hittills uppnåtts därvidlag.

I Israel tror militär underrättelsetjänst att Lukasjenkos och Ahmadinejads samtal kan ha handlat om mer än traktorer och textil. Trots Sovjetunionens sönderfall har Vitryssland förblivit ett land med tillgång på långt framskridet tekniskt kunnande och avancerad materiel.Det kan inte uteslutas att Vitryssland kan utvecklas till ett transitland för utrustning från tidigare Sovjet då Iran framgent vidareutvecklar sin militära styrka.

Ahmadinejad har sedan tillträdet som president i Iran gjort en serie uttalanden som tolkats som kritiska mot sionismen och som ett angrepp på staten Israel. Även Lukasjenko är känd för sina, ur politiskt korrekt synvinkel, kontroversiella uttalanden. Bl.a. skall han år 1995 ha uttalat sig för den tyska tidningen Handelsblatt och lovordat delar av Hitlers historiska insatser för Tyskland. Detta uttalande har han dock senare förnekat.

Källa

Såväl diverse israeliska organisationer som den palestinske, till Hamas ej knutne, informationsministern, vill nu stoppa serien av barnprogram.
Enligt informationsministern, Mustafa Barghuti, är det fel att rikta politisk propaganda mot barn.

Bolaget Walt Disney har rättigheterna till alla hans figurer, inklusive Musse Pigg, men de har inte uttalat sig. Bolaget är till övervägande del styrt av etniska representanter för staten Israel och har på senare år producerat allt mer politiserade filmer. En typiskt vinklad film släpptes för några år sedan av Miramax, då ledd av Weinstein, Bob och Harvey, under Michael Eisner för Disney. Filmens namn är ”O som i Othello” och den handlar om hur den svarte hjälten på en sydstatsskola besegrar skolans vita rasister och tar den vackraste vita flickan, Desi, i besittning. Liksom så många andra filmer vilka är ämnade att befrämja sex mellan unga, vita flickor och svarta män riktar den sig till just skolungdomar.

Den före detta chefen på avdelningen för Iran och Persiska viken vid det Nationella säkerhetsrådet, Hillary Mann Leverett, har utfärdat en diskret varning till allmänheten beträffande Bush avsikter med Iran.

I en intervju med CNN den 12 februari anklagade hon Bushadministrationen för att ”försöka framkalla en provokativ, tillfällig konflikt” med Iran som en förevändning för att rättfärdiga ”begränsade anfall” mot landets kritiska militär och nukleära anläggningar, till skillnad från en fullskalig invasion som skedde i Irak”.

Hennes varningar kommer en dag efter att källor avslöjade för Newsweek att ”en andra hangarfartygsgrupp är på väg mot Persiska viken” och ”att ett tredje hangarfartyg troligtvis följer med” för att ersätta ett av hangarfartygen som redan finns i viken. Som vedergällning ”avfyrade Iran i förra veckan några missiler i samma ansträngda vatten vid ett offentliggjort test.”

Vid frågan om hur Bushadministrationen bör hantera sina relationer med Iran föreslog Leverett att ”vi borde göra vad Nixon och Kissinger gjorde med Kina under 70-talet. Vi borde bemöta iranska närmanden positivt och konstruktivt och påbörja omfattande samtal med dem för att nå en uppgörelse.”

”En omfattande uppgörelse skulle betyda att vi måste göra några eftergifter och det skulle betyda att iranierna skulle vara tvungna att göra viktiga eftergifter. Men vid dagens slut tror jag att det kommer att finnas en väg”, fortsatte Leverett.

Konfronterad med frågan om varför Bushadministrationen söker lura Iran att anfalla, svarade Leverett svävande att det är en del av Bushs större agenda för Mellanöstern som söker bringa ”demokratisering….fred och stabilitet” till regionen.

Leverett är en i raden av den växande skaran av nuvarande och tidigare amerikanska tjänstemän inom regeringen, militären och underrättelseväsendet som anklagar administrationen för att försöka inleda ännu ett onödigt och ogrundat krig i Mellanöstern för sina egna intressen.