I samband med sommarbiennalen i Museiparken i Luleå ville han än en gång ställa sig i centrum för strålkastarljuset med en föreställning av sedvanligt slag. Myndigheterna förvägrade honom dock det för uppträdandet erforderliga tillståndet. Hänvisning gavs till EU och dess regelverk. Istället för att krossa fårskallar med slägga tvingades han att iscensätta plan B, vilket innebar att medelst svärd, offentligt avkläda fårskallar, vilka dessförinnan övertäckts med tygstycken.

Härefter festade han och hans kompisar till inne på Quality Hotel i Luleå. Då så småningom sällskapets festande strax efter midnatt, tog sig obehagliga proportioner, ingrep en kvinnlig vakt för att lugna ner deltagarna. Stein Henningsen visades på porten, han försvann, men återkom efter en stund och angrep väktaren.

Mannen grep tag i kvinnans armar och vräkte ned henne på golvet. Attacken eskalerade och den kvinnliga vakten blev mycket rädd. Först sedan en kollega kommit henne till undsättning larmades polisen. Nu är Stein Henningsen delgiven misstanke om våld mot tjänsteman.

Detta borde uppskattas i det samhälle där konstnärsnaturer skall vara chockerande och motstridiga. Kvinnan blev onekligen chockad, och fredsaktivisten betedde sig i ljuset av sin aktivism något motstridigt.

Källa: Piteå-Tidningen

Att det är mycket på godset som inte står rätt till, det har magister Törner insett redan innan han motvilligt hyr in sig över sommaren. Men allt eftersom sommaren går dras han allt längre in i zigenarens småsinta, tarvliga värld.
Att författaren räknas till våra främsta är inte svårt att förstå när man läser Tschandala. Strindberg behärskar verkligen både miljö- och personskildringar till fullo, vilket gör boken till en njutning att läsa. Språket är varsamt moderniserat, enligt min åsikt på ett mycket bra sätt, så att stämningen bevaras samtidigt som texten flyter ledigt och lättläst. Berättelsen är mustig, medryckande och på sina ställen riktigt rolig, utan att förlora sitt grundläggande allvar.

Tschandala har inte getts ut i Sverige sedan många årtionden tillbaka, och det är inte svårt att förstå orsaken. Berättelsen är nämligen oerhört politiskt inkorrekt. Förvisso är det mesta som skrevs för blott några årtionden sedan politiskt obekvämt för dagens etablissemang, men i Tschandala utgörs själva huvudtemat av det ansträngda förhållandet mellan den ädle magister Törner och den lågtstående zigenaren.

I grund och botten handlar Tschandala om hur den ädla och storsinta människan genom sin alltför stora hjälpsamhet försöker upphöja de ovärdiga och oförtjänta, så till den grad att han själv dras nedåt mot deras låga nivå och riskerar att förstöra sig själv och sina egna. Men Tschandala innehåller också betydligt fler djup än vad som kan beskrivas utan att förstöra läsupplevelsen. Den kan lika gärna läsas av den som bara är ute efter en spännande, rolig och underhållande historia, som av den som vill ha en intressant inblick i den utpräglat nietzscheanska syn på övermänniskan och undermänniskan som genomsyrar hela verket.

För min del känner jag redan för att läsa om den, vilket betyder att det är en riktigt, riktigt bra bok.

Denna utgåva av August Strindbergs Tschandala utkom på Nordiska Förlaget i mars 2007.

STORBRITANNIEN (Telegraph). Nedkladdade i anteckningsböcker, dagböcker och till och med på toalettpapper berättar de en anmärkningsvärd historia om musiken som spelades och sjöngs av fångarna i koncentrationslägren. Noter till tusentals valser, tangos, operor och folksånger kommer snart att göras tillgängliga för allmänheten tack vare Francesco Lotoros hängivenhet, en professionell pianist som i 16 år har letat igenom Europas huvudstäder för att samla ihop till sin samling.

Francesco Lotoro kom över sina första stycken av koncentrationslägersmusik under en resa till Prag 1991. ”Jag var intresserad och bestämde mig för att ta med mig några hem”, säger han. ”Till slut var jag tvungen att köpa en ny resväska eftersom jag fann 300 verk.”

Mycket av musiken är sorgsen och vemodsfylld. Texten till en sång av Josef Kropinski går: ”I Buchenwald prasslar björkträden sorgset, som mitt hjärta svänger trånande i sorg”. Trots umbäranden finns det flera glada sånger och mycket av torr judisk humor. ”Inget liv är som livet i Auschwitz!” går texten till en annan sång.

En musiker som Lotoro fann hade varit internerad var den tjeckiske kompositören Rudolf Karel. Trots att han led av dysenteri, använde han toalettpapper för att komponera en opera i fem akter. Hans sista verk var en glad fångmarsch, daterad till fyra dagar före sin död i mars 1945. Anita Lasker Walfisch, 81 år, som satt i Auschwitz och Belsen spelade cello i olika band under hela kriget. Hon överlevde kriget och emigrerade sedermera till Storbritannien där hon grundade den Engelska kammarorkestern. ”Det verkade absurt att det fanns musik i koncentrationslägren. Men det var vad vi gjorde dagarna i ända.”

Lotoros samling, som redan innehåller 4 000 manuskript och 13 000 mikrofilmer, såväl som brev, teckningar och fotografier, kommer att visas på en utställning på ett universitet i Rom i september. ”Jag kände att det var min mitzvah, min plikt som jude, att bevara detta kulturarv, denna konst av folket som var osynligt”, sa Lotoro som konverterade till judendomen för fem år sedan.

Francesco Lotoro ägnade särskild uppmärksamhet åt Aleksander Kuliewicz, en polack som efter att ha överlevt fångenskap i Tyskland, dikterade för sjuksystrar som vakade vid hans sängkant 700 sånger som han hade memorerat. Lotoro arbetar nu med att spela in dessa sånger på 32 CD-skivor.

På den sistnämnda tavlan poserar Karolina Lassbo, ung juridikstuderande och känd för sin modeblogg “Glamourprinsessans dagbok”, som en modern Zornkulla i en forntida version av Stockholms Stureplan.

Tavlan är full av detaljer som anknyter till nutidens uteliv i Stockholm: Den obligatoriska vackra blondinen, iförd en bikini som symboliserar kvinnans eviga vilja att vara åtrådd, Cosmopolitandrinken, en björkstubbe som fungerar som bardisk, skivlingen som motsvarar Stureplans betongsvamp, och en hök som svävar i det blå, symboliserandes den dryga krogvakten.

I sitt premiärtal gav Markus, med glimten i ögat, några ledtrådar till hur Zornkullan i det forntida Stureplan kan tolkas:

”I alla tider har unga kvinnor velat vara vackra och dekorerat sig med än det ena, än det andra, men syftet har alltid varit detsamma.Bland tjädrarna däremot är det tupparna som koketterar och visst liknar tjädertuppens vackra fjädrar en kvinnas dräkt.

För tretusen år sedan tror jag att det stod en kvinna ungefär där Stureplan ligger idag. Hon stod med bronsålderns sexigaste kjol i skinn och såg ner i ett spegelblankt vatten på sin spegelbild.
Och idag står alltjämnt denna unga kvinna och speglar sig.
Och jag lovar, om mänskligheten existerar om femtusen år kommer hon fortfarande stå där framför en spegel. Några yttre tingeltangel kommer att skilja henne från samtid till samtid.

Och detsamma gäller givetvis männen som kommer att mäta sina svärd in i evigheten.”

Tavlorna och konstnären togs emot med misstänksamhet av etablerade media, då Markus traditionella nordiska motiv tidigare ansetts vara alltför nationalromantiska.

Markus Andersson blev hårt kritiserad redan 2006 då han ställde ut sin serie “Svenska syndabockar” på Moderna museet. Bland andra porträtterades den mördade 17-årige pojken Daniel Wretström framför ett häxbål och Christer Pettersson framför en bock. Bland kritiken fanns anklagelser om nazistsympatier, högerextremism och främlingsfientlighet, och målningarna sades vara ointressant, mörkbrun hötorgskonst som inte hörde hemma på Moderna museet.

AlterMedia har kontaktat Markus Andersson för kommentarer till kritiken.

- Vad säger du om kritiken som har riktats mot dig? Du har bland annat blivit kallad för nazist, högerextrem, främlingsfientlig, ”mörkbrun”…
- Jag tycker att människor har all rätt i världen att tycka precis vad de vill om mina tavlor, men vad jag inte accepterar är när man hoppar på mig som person och tillskriver min person en massa, i vår tid, stigmatiserande epitet.

- Hur kommer det sig att du valde att porträttera just den kriminella drogmissbrukaren Christer Pettersson som en syndabock, bland alla andra utsatta personer som troligtvis är betydligt oskyldigare?
- Christer Pettersson friades i hovrätten men behandlades under många år som skyldig till ministermord, inte minst av media.

Detta tycker jag uppenbarar den eviga grymheten och fegheten. En friad man borde behandlas som sådan och inte som syndabock.
Christer Pettersson är en i mina ögon fullkomligt arketypisk syndabock.
Han hade alla både inre och yttre förutsättningar för att bli det. Han var en maktlös människa med lägst rang i samhällshierarkin – alkoholist, småbrottsling, etc.
Man behöver inte ha mycket människokännedom för att inse att han var en spetälsk i vår egen tid: tacksam att skylla på, tacksam att projicera sin egen ondska på, tacksam att skrämma barnen med i sagorna – något som medierna utnyttjade till max. Tavlan var mitt sista ord om Christer Pettersson.

- Din konst verkar ha varit extra provocerande just för personer inom konstvärlden. Vad tror du att det beror på?
- Personligen förstår jag inte riktigt själv vad det är som gör att vissa människor ser fullkomligt rött när de ser mina bilder.
Jag tycker också att jag har precis samma rätt som Joanna Rytel att provocera även om det aldrig är mitt huvudsyfte.
Jag vill aldrig provocera bara för provokationens skull.

- Vad säger du om den senaste tidens kritik som har riktats mot din senaste tavla med Karolina Lassbo? En tidning beskrev den till exempel som ”En halvtafflig, brungrumlig, fernissad oljemålning med en så kallad nutida Zornkulla med en drink i näven ute i en nordisk skog”.
- Kring Lassbotavlan tror jag att en del journalister blev förbannade för att vi lyckats lura dem: De hade vissa förväntningar på att få se Stureplan och så finns inte Stureplan, så som de tänker sig den platsen i alla fall, utan istället bara en grönskande sommaräng.
Kanske tålde inte dessa personer att vi på sätt och vis skojade lite.
En annan sak som kanske retade var att jag och Karolina kom från helt olika områden, och det brukar ju annars berömmas att man bygger broar mellan olika människor och intressen, men denna gång så uppskattades det uppenbart inte.
Jag antar att mina kritiker tänker att en bonde som jag borde hålla sig till andra bönder, men jag tänker fortsätta att röra mig precis som jag vill mellan människor, djur och växter i vårt kära land.