Vikingatida odalman. Illustration: Åke Gustafsson ur Vikingen av Bertil Alm- gren och Ewert Cagner.

Vi svenskar är ättlingar till germanska småbönder. Det är vår identitet. Det är absolut nödvändigt att vi accepterar detta. Om vi bejakar våra förfäder och förmödrar förstår vi vilka vi är. Då har vi möjlighet att ändra världshistorien. Precis som våra förfäder gjorde för tusen år sedan.

Den svenska nationella rörelsen saknar identitet. Ett tecken på det är att nationalister använder ordet bonde i förklenande syfte. Tydligare exempel på okunnighet och historielöshet har jag svårt att tänka mig. Den svensk som säger någonting sådant lider av självhat, ofta kombinerat med sökande efter förebilder i andra länder.

I stället för att gå utomlands så kan vi hitta förebilderna i Sverige, hos våra egna förfäder. Faktiskt lever de kvar i våra gener än idag. De finns inom oss och väntar bara på att vi ska väcka dem till liv igen.

Vårt ursprung ger oss nordbor ett stort övertag. Få individer i världshistorien har verkligen förstått vad begreppet frihet innebär. Våra hedniska, småbrukande förfäder är några av dem. För att begripa vad både frihet och motsatsen ofrihet är måste man vara självförsörjande. Hundraprocentigt självförsörjande. Och det var just vad den hedniske småbondens familj var på sin gård.

Läs mer »

Med en klassisk svensk julsaga, i bearbetning av Lars Adelskogh, önskar Altermedia alla läsare en God Jul!

Skarsnön låg skinande över heden, där man, så stor den var, såg bara en enda människoboning, och det var en liten stuga, gammal och grå.

Illustration: Lille Viggs äventyr på julafton Min skattkammare 1953

De måtte leva ett ledsamt liv, stackarna, som bo där inne, tänkte väl mången resande, som färdades där fram om. Och ödsligt såg det ut på heden, även om sommaren, det kan icke nekas. Ljung och klappersten, buskris och martallar, det var allt som den kunde fägna ögat med. Men själva stugan var god nog i sitt slag. De mosslupna väggstockarna hade frisk kärna och höllo väl tillhopa mot köld och blåst. Skorstenen steg bred och tvärsäker över torvtaket, som om sommaren liknade grönt sammet och prydde sig med rödgula blommor. I täppan vid gaveln växte då potatis, morötter och kål, och vid stängslet vallmo, ringblommor och rosor. Där stod också en apel och under den en liten bänk. Fönstret hade en gardin, som alltid var vit.

Stugan och täppan ägdes av mor Gertrud, och hon bodde där med en ungersven, som hette Vigg.

Det var tidigt på morgonen, då mor Gertrud gick ut att göra uppköp hos lanthandlaren i den avlägsna byn. Nu led det mot solnedgången, men hon var icke hemkommen. Vigg var ensam i stugan. Tystnad rådde runt omkring, så långt heden räckte. Under hela dagen hade icke en bjällra hörts och icke en färdeman varit sedd.

Läs mer »