Vi uppmanas släcka lamporna, undvika flyget, äta mindre kött. Inte ens ett glas mjölk är okomplicerat i kampen för att rädda planeten. Men kanske är allt redan försent. Klimatförändringarna har gått i en sådan rasande takt att de inte längre kan bromsas. Alltså krävs en ny strategi: att vi tar makten över vädret.
Tekniken kallas geoengineering och låter som science fiction. På konstgjord väg ska vi reglera temperaturerna på jorden. Uppfinningsrikedomen känner inga gränser:
Enorma speglar i rymden ska minska värmen från solen.
Haven gödslas med järn för att öka upptagningen av koldioxid.
Partiklar sprutas ut i atmosfären för att reflektera bort solljuset.
- Den sista idén står ju i alla fall på en vetenskaplig grund. När vulkaner släpper ut partiklar kyler de ner klimatet, säger Henning Rodhe, professor i kemisk meteorologi vid Stockholms universitet.
Han känner till förslaget att placera ut gigantiska plattformar på världshaven. Ett slags konstgjorda vulkaner ska spruta ut partiklar i stratosfären. Visserligen tycker han att det är en svår väg. Vi vet inte om metoden ger resultat, och än värre, den kan ge oönskade effekter.
- Men hamnar vi i ett nödläge, då finns kanske ingen annan lösning, säger Henning Rodhe.

Expressen.se

De hamnade i hytten – där ytterligare fem män dök upp.

Hon blev gruppvåldtagen.

Den unga kvinnan hittades illa medfaren när fartyget Birka Paradise anlände till Mariehamn. Båtpersonalen kontaktade genast åländsk polis.

– Kvinnan ska ha följt med någon till en hytt. Sedan har det tillströmmat ytterligare fem personer till hytten, säger Ove Hagdahl, stationsbefäl vid Södermalmspolisen.

Var berusad
Enligt polisen ska fem av männen ha genomfört olika typer av sexuella aktiviteter som kvinnan inte samtyckt till.

– Men inte några knytnävsslag eller hot. Utan de ska ha utnyttjat att hon var alkoholpåverkad.

Männen var främlingar för kvinnan.

– Det började med att hon hade dansat med någon av dem på dansgolvet, säger Hagdahl.

Tre av dem greps av åländsk polis. Kvinnan fördes till Ålands centralsjukhus. Färjan återvände till Stockholm innan man hunnit utreda ärendet.

Därför följde en polis med de övriga tre svenska männen, en i 45-årsåldern och de övriga två i 35-årsåldern, på färjan tillbaka. De greps i Stockholm i går eftermiddag.

– Ingen av dem erkänner. De menar att det var frivilligt. Ord står mot ord, säger Hagdahl.

På söndagkvällen släpptes de tre män som natten till lördagen gripits av Södermalmspolisen i Stockholm. Men misstankarna mot männen kvarstår, uppger TT.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4705609.ab

Mannen i 30-årsåldern attackerades av ett stort gäng med en sten. Han fördes till sjukhus med skallskador.

– De misstänkta gärningsmännen verkar tillhöra AFA och offret är en Nationaldemokrat, säger vakthavande befäl.

Polisen kallades till Hagsätra utanför Stockholm strax innan fyra i eftermiddags.

En man i 30-årsåldern hade suttit i sin bil när ett gäng attackerade bilen med en sten. Sedan gav de sig på mannen med stenen. Han misshandlades svårt och fick föras till sjukhus med skallskador.

– Han blev slagen med stenar i huvudet. De använde också käppar och påkar. Han är dessutom huggen i armen, sade stationsbefälet C-G Olsson på Söderortspolisen till TT sent på kvällen.

I ett kort förhör med polisen uppgav mannen att det var ett 20-tal personer som överföll honom. Ingen av dem var gripen på söndagen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4360505.ab

Som imam kan han skriva brev till oroliga föräldrar som inte vill se sitt barn sova ihop med någon innan giftermålet.
- Jag kallar det att vara pojkvän och flickvän på muslimskt vis, säger han.
De lovar att gifta sig och föräldrarna kan andas ut. Om paret ångrar sig så är det inte mer med det. Då får de göra slut helt enkelt.

I ett litet tegelhus i Fosie bor den moderata politikern från Palestina, som använder sig av sharia- lagarna för att lösa relationstvister. Adly Abu Hajal är övertygad om att den västerländska liberalismen är den bästa grunden för en fri religionsutövning. Därför använder han sig av sin roll som imam när människors religiösa tolkningar krockat med verkligheten.
Själv menar han att islam måste tolkas både tidsenligt och i överensstämmelse med de lagar som gäller där man befinner sig.

Sharialagar har i Norden fått dåligt rykte. De kopplas ofta samman med fundamentalistiska islamister, som genom att införa sharialagar vill skapa ett strängt religiöst samhälle.
Men allt beror på hur man tolkar dem, enligt Adly Abu Hajal. Han ser inga problem i att kombinera svenska lagar och regler med islam.
– Sharia har tre nivåer. Den personliga, den familjära och den allmänna. Den allmänna lagen måste gälla för alla, därför är svensk lag sharia i Sverige. Är man inte överens med den så varsågod – kämpa! Alla har rätt att försöka få igenom en lagändring.
Du säger att det bästa landet för islam är Sverige, men hur ser du som moderat på en stat som är så präglat av socialdemokrati?
- Jag är liberalkonservativ. Inte helt konservativ, och inte helt liberal. Dessutom lägger jag stor vikt vid sociala frågor, så man kan säga att jag är i mitten.

http://www.skanskan.se/article/20090304/NYHETER/50908892/1056/*/*/MALMO/sverige-den-basta-islamiska-staten

– Den första frågan jag fick var ”är du homosexuell eller straight?” Jag trodde att det var ett skämt, säger mediestudenten.

När det gick upp för honom att han förväntades svara, sa han som det var.

– Då sa hon något i stil med ”vad synd, vi tar inte in straighta killar. Vi trodde du var bög eftersom du var modeintresserad”.

http://www.metro.se/2009/02/20/93145/var-inte-bog-fick-inte-jobb/

Remember that Hilaire Belloc cautionary tale – Matilda told such dreadful lies, it made one gasp and stretch one’s eyes? I used to love it as a child when telling lies was one of the naughtiest things you could do: Matilda ended up getting burned to death.

These days, however, everything has changed and it’s the truths that children tell that make one gasp and stretch one’s eyes.

A couple of years ago, my daughter Francesca, then aged 13, told me about a party she had been to one Saturday night.

In the course of the evening, she came upon one of her friends, also aged 13, performing oral sex on a boy in the garden. The boy was standing and videoing the event on his mobile phone.

My daughter, in whom the feisty gene has always found strong expression, pulled her friend off the boy, knocked the phone out of his hand and slapped him round the face.

I apologise for shocking you, but then there are a number of things shocking about this event: the casual nature in which such an intimate act is performed in public, the young age of the participants and last, but by no means least, the fact that it is being filmed.

This not only signals the boy’s disassociation from the physical experience, it also indicates his intention to replay the event and, no doubt, to share his triumph with his friends as one might brandish a trophy above one’s head for all to see.

http://www.dailymail.co.uk

I det dagliga nyhetsflödet presenteras med jämna intervaller nya fynd av gener som påverkar uppkomsten av en viss sjukdom, till exempel bröstcancer, eller utveckling av ett visst beteende, som alkoholism. Det är lätt att få intryck av att det i stor utsträckning är våra gener som styr förekomsten av sjukdomar och beteenden. Det är de nya möjligheter som nu bjuds att i detalj karakterisera arvsmassan som medvetet eller omedvetet leder till en överbetoning av arvet i den eviga diskussionen om vad som har störst betydelse, arvet eller miljön.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=859034

BBC Worldwide, som låtit beställa en docka baserad på en av tevekanalens populära barnprogram, kallar tillbaka de utskickade exemplaren från butikerna. Tillverkaren Hasbro ska göra en ny version som sägs bli ”mörkare”.

Leksaken kommer från BBC-serien In the Night Garden, och en av de populära karaktärerna är en svart sjuksköterska kallad Upsy Daisy. Den första versionen av Upsy Daisy-dockan fick dock flera svarta föräldrar att reagera, då den inte upplevdes ”lika svart” som den tecknade motsvarigheten i serien.

– Alla dockor är väldigt ljusa. Visst, uppenbarligen rör det sig om sagofigurer, men Upsy Daisy i serien har klart afrikanska drag och det ju just det som är en av de allra bästa sakerna med serien, säger en anonym svart förälder till The Guardian.

http://www.nd.se/ni/visa/default.asp?notisID=6042

Mer än 50 procent av Ukrainas folk skulle rösta emot ett medlemskap i Nordatlantiska fördragsorganisationen, NATO, enligt en opinionsundersökning som den i Ukraina verksamma stiftelsen Demokratiska initiativ låtit företaga.

Enligt undersökningen skulle vid en folkomröstning 53 procent rösta emot och 32 procent för ett medlemskap.

Premiärminister Julija Tymosjenko sade lördagen den 19 januari att beslutet huruvida Ukraina skall ansluta sig till NATO kommer att fattas först efter en folkomröstning.

I opinionsundersökning sade 51,9 procent av de svarande att de såg NATO som ett aggressivt imperialistiskt block, som skulle draga in Ukraina i militära konflikter.

Irina Bekesjkina, som är språkrör för Demokratiska initiativ, sade att huvudorsaken till att människor inte vill att Ukraina blir medlem av NATO är att landets förhållande till Ryssland riskerar att förstöras.
Opinionsundersökningen genomfördes under tiden 5 till 18 december förra året. Totalt 1800 personer utfrågades. Felmarginalen låg på högst 2,3 procent.

Förra veckan inlämnade Ukrainas utrikesminister Volodymyr Ohryzko till alliansens generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer en ansökan från Ukraina att ingå i NATOs aktionsplan för medlemskap.
Rysslands utrikesministerium varnade i tisdags att landet skulle behöva vidtaga ”lämpliga åtgärder”, om Ukraina anslöt sig till NATO.

RIA Novosti

Over half of Ukrainians against joining NATO – survey

“Krigsveteraner” stormar Eric Harrisons farm Maioio i Zimbabwe 2004. Foto: Eric Harrison

En mindre, blå lastbil, som kört in utan att höras, stod parkerad på uppfarten. Två beväpnade polismän satt längst bak och fyra andra personer fram.

Harry kunde se att de som nu anlänt inte kommit för en vanlig visit. I bakgrunden stod Harrys gamle säkerhetschef Joseph, klädd i en blekt jeansoverall och med en mycket förlägen min i ansiktet. I vanliga fall kom ingen under några omständigheter genom grindarna, utan att ha anmält sig till Harry först, men det var inte mycket vakten hade kunnat göra när en AK-4:a hölls mot hans huvud.

Den som tydligen var ledare för gruppen, en kort undersätsig välklädd person iklädd en svajande vit hatt, släntrade över till Harry där han stod på baksidan av verandan. Harry kunde känna hur Joan ställde sig vid hans sida, hur hennes hand grep om hans handled.

Han sa inte ett ord medan ”Vita hatten” klev fram:

”Vi är de nya ägarna till Maioiofarmen”, sa han hotfullt och pekade mot de mot de tre som följde efter honom.

”Ni har 24 timmar på er att försvinna – så sätt igång!”[…]

“Stick och stoppa upp någonting! Var är dina papper?” ropade Harry argt till ”Vita hatten”, medan han kämpade för att hålla rösten under kontroll. Han syftade på den utmätningsorder som varje farmare skulle få före en avhysning. Officiellt existerade det fortfarande en viss form av rättsligt förfarande.

”Vita hatten” viftade aggressivt med ett papper framför honom och svarade:

”Här är mitt intyg. Titta, det är undertecknat av jordbruksministern.”

Harry kastade en snabb blick på pappret innan ”Vita hatten” ryckte det tillbaka. I stora bokstäver stod namnet Guno Matunda och att han arbetade för presidentens kansli, vilket innebar Central Intelligence Organisation (CIO, Mugabes underrättelsetjänst).[…]

Han vände sig till en av polismännen, konstapel Chitsungu, som han träffat vid flera tillfällen under trevligare omständigheter. Konstapeln var alltid välklädd, hade sinne för humor och hade alltid varit hjälpsam i andra sammanhang genom åren. Han försökte fortfarande hålla rösten i styr:

”Konstapel Chitsungu, var snäll och eskortera dessa män ut härifrån och kom tillbaka med de rätta papprena. Jag har följt lagen till punkt och pricka, sköt nu ert arbete och säg åt dem att skaffa fram en avhysningsorder. Jag flyttar inte innan dess.”

Den blick han fick av Chitsungu sa honom att han slösade tid på att tala med honom, framför allt inför de andra besökarna. Chitsungu var inte på humör att lägga sig i eller för att gå mer rakt på sak kunde han inte lägga sig i.

”Vita hatten” var den som tog nästa steg:

”Harrison, vi kommer tillbaka, och du min vän, kommer att få ångra det”.

Det var den 1 juli 2004, som Eric ”Harry” Harrison och hans fru Joan fick det ovan beskrivna besöket på sin farm Maioio i Mkwasine, 50 mil sydost om Harare i Zimbabwe. Det var en farm som Harry byggt upp under många år och som krävt hårt arbete, mycken omsorg och stora kunskaper för att fås att fungera. Han var i full färd med att packa apelsiner för vidare export till Ryssland, när de objudna besökarna dök upp.

Hotfulla gäster som inte hade ens elementära kunskaper i hur man bygger upp och driver en sådan farm utan kom bara för att med stöd av Mugabes jordreformspolitik rutinmässigt lägga beslag på ännu en välskött farm ägd av vita.

“Apelsiner från Eric Harrisons farm färdigpackade för export till Ryssland. Foto: Eric Harrison Jambanja

Efter besöket ringde Harry polisen och kontaktade en advokat för att bestrida försöket att beslagta hans gård. Han ville inte överlåta sitt livsverk åt en grupp huliganer. Men de fyra inkräktarna med ”Vita hatten” i spetsen dök inom kort återigen upp på Maioiofarmen, och beväpnade med järnrör, anföll de farmens arbetare och deras barn. En treårig flicka kastade de mot en vägg och hennes mor angrep de hänsynslöst medan hon skrek förtvivlat. Inga vågade ingripa, de skulle då riskera att bli gärningsmännens nästa offer, inte ens de poliser som var närvarande och som Harry skrek åt att sätta stopp för attacken.

En tid senare när Harry och Joan befann sig hemma med sin son och några vänner som kommit för att hjälpa dem, slocknade lyset och de kunde hörde hur en afrikansk mobb närmade sig huset sjungande ”Eh-ha- eh- ha – chunga chunga chunga rah!” En så kallad krigssång. Plötsligt tystnade sången och mobben började banka på dörrar och fönster. Efter några skräckfyllda timmar för Harry, hans familj och vänner gav sig mobben iväg, men en stund senare ringde det på dörren. Där stod ”Vita hatten”, ett antal poliser och den svarta mobben. ”Vita hatten” skrek åt Harry:

”Vite man, stick härifrån eller så blir det allvarliga konsekvenser för dig!”

Terrorn mot den vite farmaren Harry var igång.

Dagarna gick och trycket på Harry ökade. Nya hotfulla krav ställdes på hans avhysning inom 24 timmar. Vid ett tillfälle när Harry varit ute och letat efter en av sina lojala anställda, som inte synts till på en tid, överfölls Harry av ”Vita hatten” och en av dennes kumpaner 400 meter från grinden till sin farm. De anklagade honom för att ha gått omkring på “deras” farm. De började misshandla honom och hotade döda honom, samtidigt som fler svarta slöt upp. Men Harry fick fram sin pepparsprej och lyckades gå till motvärn. Det hjälpte dessvärre föga mot mobben som ville döda honom och skrek:

“Kufa maBhunu!” (Döda den vita skitstöveln!)

Mobben fortsatte misshandla Harry, och Joan, som Harry hunnit anropa om hjälp via en komradio, rusade in i huset för att ringa efter hjälp. Nästan medvetslös kastades Harry upp på ett lastbilsflak och kördes till lokala polisstationen. På vägen dit misshandlas Harry ännu en gång. Under tiden hade grannar, andra farmare, som hört Joans nödrop över radion, lyckats komma till hennes undsättning och 63-åriga Joan räddas, genom att klättra över en 2 meter hög mur, undan en mobb på väg mot huset skrikande:

”Kom tillbaka din jävla vita hora!”

Ännu ett våldsamt angrepp på vita som ignorerades av det mugabeska ”polis- och rättsväsendet” såväl som av de på hatbrott annars så uppmärksamma medierna i Europa och USA.

Skildringarna ovan är hämtade ur Jambanja, en självbiografisk bok skriven av Eric ”Harry” Harrison om sitt liv som vit farmare i Robert Mugabes Zimbabwe. Vi får följa Harry på livets väg från det att han som nittonåring 1959 påbörjar sin militärtjänst i, som Zimbabwe hette tidigare, Rhodesia. Några månader tidigare har han mött sin blivande hustru och livskamrat Joan, som blir mor till hans tre barn och innehar en självklar plats i Harrys berättelse. Lojaliteten inom familjen är gripande och visar att där det finns kärlek finns det något värt att kämpa för.

Boken beskriver Harrys väg in i farmaryrket och de oerhörda prövningar som han och andra vita tvingats utstå under Robert Mugabes regim. Bokens titel Jambanja syftar på Mugabes ”krigsveteraner”, som ger sig ut för att med våld överta de vitas farmer. Många av dessa jambanja var vid tiden för inbördeskriget i slutet av 1970-talet inte ens födda. I berättelsen beskrivs hur vita farmare som Martin Olds och Terry Ford skjuts ihjäl med Mugaberegimens goda minne, varefter mördarna naturligtvis går fria.

Svarta “krigsveteraner” utanför grindarna till Maioiofarmen i Zimbabwe 2004. Foto: Eric Harrison Jambanja

Svarta beslagtar väl fungerande gårdar med djur och inventarier såväl som arvegods och personliga tillhörigheter ihopsamlade under en eller flera generationer. Så snart de nya ägarna installerat sig börjar gårdarna att förfalla, växer marken igen och står djuren utan tillsyn. De svarta farmarbetarna blir under sina nya herrar utan bostad, mat och lön och tvingas svälta.

Jambanja är en nästan ofattbar skildring av hur ett land på bara två årtionden och på så gott som alla områden övergår från civilisation till barbari.

Harrys kamp för den egna farmen är hård och orättvis. Den kultiverade Harry tvingas ensam, med hjälp av endast sin familj och modiga vänner kämpa mot en afrikansk regims ociviliserade struktur, sannerligen ingen lätt uppgift, vilket tydligt beskrivs i boken. Den afrikanske mannens brist på förståelse för hur den vite mannen lyckas skapa blomstrande samhällen blir uppenbar i de kontakter som Harry tvingas utstå med representanter för Mugabes nya ordning.

Harry ställs slutligen inför rätta för att ha vistats “illegalt” på sin egendom, och han beskriver målande hur “rättegången” gick till där publiken skriker “Kunyepa ma Bhunu!” (Din lögnaktiga vita gris!) till honom. Harry har en skicklig och modig advokat, som själv hotas av Mugaberegimens torpeder, men det är inte tillräckligt.

Harrys fall blir ännu en löpsedel: “Farmare förlorar mål”; som om utslaget varit ett resultat av en anständig rättsordning. I själva verket var det ytterligare en bekräftelse på hur långt förfallet i Zimbabwe gått.

Jambanja berättar om ett levnadsöde som inte borde lämna någon oberörd. Det är en stark, spännande och tragisk berättelse, som bidrar till att skänka förståelse för Harrys och många andras liknande öden i Zimbabwe. Av Zimbabwes forna 4500 vita farmare finns nu bara ett hundratal kvar i landet. Som Harry själv skriver:

”Hur sorgligt är det inte att betänka att människor med så mycken talang, med så mycket att ge detta land, har tvingats att söka sig annorstädes i världen…”

Familjen Harrisons farm Maioio i Mkwasine, Zimbabwe. Foto: Eric Harrison Jambanja

En stor glädje och behållning med boken är att den låter en se vad slags människa Harry är. Han representerar det bästa mänskligheten har att erbjuda; en ytterst civiliserad medborgare sprungen ur den europeiska folkmyllan, uppväxt i det av världssamfundet så illa omtyckta, men likväl välmående och civiliserade Rhodesia. Han är driftig, vänlig, lojal mot familjen och sina arbetare, kärleksfull i sitt förhållande till sin farm och sitt land. Mitt i allt elände behåller Harry sin förmåga till humor och kan le åt den nästan ofattbara dumhet som nu härskar i Zimbabwe.

Författaren fördjupar sig inte i politiska analyser men konstaterar:

Frågan måste ställas: Har de styrande verkligen gjort det svarta folket några tjänster genom att införa jordreformen på det sätt de gjorde det? Trodde de verkligen att de som tog över farmerna hade de färdigheter, de kunskaper eller de erfarenheter de behövde för att lyckas med sina nyvunna landområden, utan någon utbildning alls? Och alla de företag, som i sin tur var beroende av jordbruket? Om dessa människor misslyckas, vilka ska då betala skatterna, de räkningar som varje farmare måste betala dagligen? Och alla farmarbetarna och deras barn? Har de någon framtid?

Svaret på alla dessa frågor är ett rungande – NEJ!

Om du aldrig tidigare har läst en bok om Rhodesia eller förstått vad som har hänt i landet sedan det blev Zimbabwe, läs den här boken. Författaren avhåller sig från politiska generaliseringar och utgår istället från konkreta händelser när han beskriver landets förfall. Harry berättelse är en ögonöppnare och borde läsas inte bara av dem som är intresserade av Rhodesiana, utan även av politiker och beslutsfattare i väst av det enkla skälet att innehållet på ett tydligt sätt åskådliggör framtida konsekvenser av de befolkningspolitiska beslut de fattat och fortsätter fatta; beslut som gör de europeiska folkens framtid mycket osäker.

Kenneth Wallgren

Kontakta Eric “Harry” Harrison på erharrison (at ) zol.co.zw