Professor Faurisson i häkte för förhör och husrannsakan

Våra politiska ledare och tidningsskrivare skrytljuger ständigt om hur Europa hyllar och upprätthåller ”gemensamma demokratiska värden”. Detta gör de i synnerhet när de angriper förment ”odemokratiska länder”, och de lyfter gärna fram statliga förföljelser av kurdiska poeter i Turkiet, bloggare i Egypten och människorättsaktivister i Burma, och de vill att vi harmas över dessa rättskränkningar och protesterar mot dem. Men denna moraliska självupphöjelse är givetvis av noll och intet värde, så länge som människor i allt fler av Europas länder med staternas vilja och medel förföljs enbart för sina åsikter om sådant som hände eller icke hände i ett tidigare årtusende.
– Lars Adelskogh

Professor Robert Faurisson

Den pensionerade universitetsprofessorn Robert Faurisson bor i staden Vichy mitt i Frankrike. Klockan nio på morgonen den 24 januari besvarade han en anmodan att infinna sig på den lokala polisstationen. Omedelbart vid ankomsten dit meddelade honom tre polisbefäl, som skickats från Paris dagen innan, att han nu befann sig i häkte för förhör och att också en husrannsakan skulle genomföras i hans hem.

I december 2006 hade Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac offentligen krävt en utredning om Faurissons deltagande i Teherankonferensen om Förintelsen. Denna konferens, som hade hållits den 11 och 12 december samma år, hade varit öppen för alla, också för revisionister. Robert Faurisson var brittisk undersåte innan han blev fransk medborgare och har varit professor i text- och dokumentkritik inriktad på litteratur, historia och medier. Hans föreläsning i Teheran bar titeln ”The Victories of Revisionism”. I denna föreläsning dolde han icke sin åsikt att ju mer revisionismen vinner mark, i synnerhet på internet, desto fler revisionister kommer man att förfölja, först i medierna, sedan genom polis och domstolar.

Frankrikes justitieminister förordnade därefter en åklagare i Paris att leda förundersökningen, som alltså hade begärts av en man som den franska televisionen kallat ”superlögnare” [Med ”superlögnaren” avses Frankrikes förre president Jacques Chirac, som genom sin lögnaktighet och sina bedrägerier blivit till en visa i Frankrike. Övers. anm.] och som nu var angelägen om att komma till den hotade ”superlögnens” hjälp. Den 16 april 2007 sändes poliskommissarien Séverine Besse och en kollega till henne till Vichy för att förhöra professorn. Men på varje fråga de ställde skulle han envist svara: ”Inget svar”, och han bad dem sedan att till protokollet taga följande uttalande: ”Jag vägrar att samarbeta med Frankrikes polis och rättsväsen i förföljelsen av historierevisionismen.”

Nio månader senare, den 24 januari 2008, slog tankepolisen till ännu en gång. Under tiden dessförinnan hade en undersökningsdomare, Marc Sommerer, förordnats i målet. Och denne skickade samma Séverine Besse till Vichy, denna gång beledsagad av två andra kommissarier från kriminalpolisen (police judiciaire). Hon meddelade professorn att han från och med nu befann sig i häkte för förhör och att man efter ett dylikt, som skulle genomföras i ett rum på polisstationen, skulle göra en husrannsakan i hans hem. Därpå följde en kroppsvisitation och beslagtagande av plånbok och växelmyntbörs, penna, klocka och… livrem (fastän risken är noll för att en 79 år gammal man hänger sig på en polisstation i närvaro av tre befäl). Sannolikt var det endast förhörsledarnas sätt att försöka skrämma en erkänt motspänstig man, vilkens hustru – vilket polisen vet – på grund av en allvarlig sjukdom behöver hans ständiga närvaro. Men med en skotsk moders sons envishet framhärdade Robert Faurisson med sitt ”Inget svar” på varje fråga man ställde honom. Han upprepade sin vägran att samarbeta med polisen och rättsväsendet i deras kamp mot revisionismen. Sedan sade man honom att han var föremål för inte bara ett utan tre åtal, vilka föranlett undersökningsdomaren Sommerer att utfärda lika många häktningsorder. De två första angav professorn direkt för hans deltagande i Teherankonferensen. Det första av dessa åtal härrörde från både åklagarmyndigheten och en massa organisationer av troende, och det angrep honom för att ha ”ifrågasatt brott mot mänskligheten” (enligt Fabius’ och Gayssots lag av år 1990). Det andra åtalet härrörde från LICRA (Ligue internationale contre le racisme et l’antisémitisme – Internationella förbundet mot rasism och antisemitism) anklagade honom för ”förtal”. Det tredje åtalet, som fått en tillkrånglad ordalydelse, riktades av dagstidningen Libération ”mot okända personer” för att ha ”olovligt återgivit” en av dess artiklar i tidskriften Dubitando, där enligt kommissarierna tjugo av professorns artiklar publicerats.

Därefter förde man Faurisson till hans hus. De tre kriminalkommissarierna och en kvinnlig polis från Vichy genomförde husrannsakan. De kammade noll. De fann varken den åtrådda datorn eller, i ett berg av dokument, de papper de sökte. Till sist, inemot klockan tre på eftermiddagen, antecknade professorn noga de tre kommissariernas namn och yttrade till dem detsamma som han haft tillfälle att göra förut inför domare i domstolar: ”Det kan visa sig att er existens kommer gå till historien endast därför att jag nämnt era namn och med de ord jag omnämnt er.”

Dagen efter denna sex timmar långa häktning för förhör och husrannsakan, det vill säga den 25 januari, firade professorn sin 79:e födelsedag. Därvid gick hans tanke till de av hans vänner i revisionismen som redan sitter i fängelse eller riskerar att inom kort sättas i fängelse. Särskilt gick hans tanke till den hjältemodige Vincent Reynouard, som idag är far till sju barn och som för tio år sedan var en matematiklärare, som älskades av sina elever men sparkades ut ur det franska statliga skolsystemet för brottet revisionism. Idag är hans livsvillkor svårare än någonsin, men han fortsätter ändå med sin omfattande forskning och framlägger regelbundet nytt revisionistiskt material. Han infinner sig personligen i domstolarna, där domarna, väl märkande hans okuvlighet, nekar honom rätten att försvara sig på grundval av målets innehåll såsom han ser det, och dömer honom till allt strängare straff. Fängelset väntar honom.

Faurisson tänkte också på sina kamrater, revisionister som sitter i fängelse i Österrike eller Tyskland, till exempel Ernst Zündel, Germar Rudolf, Wolfgang Fröhlich, Gerd Honsik och Sylvia Stolz, ”den tyska Jeanne d’Arc”.

Under de nästan sextio år som gått har listan blivit allt längre över revisionister som med sin frid, sin hälsa, sin frihet och ibland sitt liv fått plikta för sin kärlek till tankefriheten, forskningsfriheten (som i historieskrivningen inte skall sätta sig några gränser) och slutligen yttrandefriheten.

Robert Faurisson

Översättning Lars Adelskogh.

Du kan följa alla kommentarer till detta inlägg genom RSS 2.0 . Du kan lämna en kommentar, eller itrackback från din egna sida..