Trubbel i Hormuzsundet

Författaren Terrell E. Arnold, som i många år tjänstgjort vid Förenta staternas utrikesdepartement, ger här en förklaring till varför Hormuzsundet i Persiska viken är så viktigt för regionen och en bakgrund till den händelse som nyligen inträffade mellan amerikansk och iransk militär i det trånga sundet.

Hormuzsundet.

Hormuzsundet har varit en viktig farled ända sedan sjöfartshandelns tidigaste början. Det innebär att om man ögnar igenom alla historiska uppteckningar eller alla de otaliga lertavlor som berättar om storslagna historiska imperier i regionen, finner man att farleden underlättade handeln för dem alla. I dessa forna tider tjänade farleden en mångfasetterad handel i allt som försörjde samhällena längs dess stränder och intilliggande landområden. Till stora delar bestod handeln av jordbruksvaror, framför allt säd, frukt, vin och ull, men även koppar och trä utgjorde viktiga handelsvaror. Guld, silver och ädla stenar användes både som betalningsmedel och handelsvaror.

Ingenting i den tidens handel var dock tillnärmelsevis så viktigt som den moderna tidens oljetransporter genom det trånga sundet. Numera går genom Hormuzsundet 16-18 miljoner fat olja och dessutom minst två miljoner fat petroleumprodukter varje dygn. Detta utgör hela 40 procent av all olja som transporteras i den internationella handeln. Det innebär att farleden i båda riktningarna normalt sett är full av fartyg. Den som betraktar detta, inser genast att varje betydande störning i fartygsströmmen skulle få en omedelbar inverkan på den globala ekonomin och kraftigt drabba både energiförsörjningen och -priserna.

Allt detta sammantaget gör det oerhört viktigt vem som äger eller kontrollerar Hormuzsundets flaskhals. Iran gränsar till sundets norra sida. Förenade Arabemiraten och Oman gränsar till den södra. Sundet är dock så trångt att de angränsande kuststaterna är underkastade särskilda inskränkningar av sin sjörätt. I enlighet med Förenta Nationernas konvention av år 1982 har i princip alla kuststater rätt till kustfarvatten ut till tolv nautiska mil från kusten, men där Hormuzsundet är som smalast är det bara 21 nautiska mil brett. Som mest kan varje angränsande stat hävda rätten till tio och en halv nautiska mil.

För att trygga kuststaternas rättigheter och samtidigt tjäna sjöfartens intressen har man infört särskilda regler för sundet: Man har fastställt en sex nautiska mil bred farled, som består av en två mil bred inseglingsränna, en två mil bred skiljeränna och en två mil bred utseglingsränna. Inseglingsrännan går obetydligt in på iranskt territorialvatten, medan utseglingsrännan går in på Förenade Arabemiratens och omanskt vatten. Sjörätten tillåter alla sjöfarande fredlig passage i både riktningarna.

USA:s flotta genomför en styrkedemonstration utanför Irans kust i Hormuzsundet 2007. Foto: US Navy/Denny Cantrell

Och häri ligger stötestenen. För vad är egentligen under rådande omständigheter fredlig passage? Det regelbundna flödet av olja och annan kommersiell last genom sundet uppfyller givetvis kraven. Emellertid passerar amerikanska örlogsfartyg och en rad av Förenta staterna och koalitionsmedlemmar inhyrda handelsfartyg sundet med destination Irak och dess grannstater som stöd och underhåll i krigsinsatsen. Dessa fartyg betecknas som ”fredliga” passeranden så till vida att fartyg som bara passerar inte hotar någon stat på någon av sundets sidor. All ytfrakt till stöd för kriget måste skeppas den vägen, och ingen ifrågasätter det.

Men den ständigt ökande strömmen av amerikanska örlogsfartyg som befinner sig i området i uppenbart syfte att hota Iran? Åtminstone tre amerikanska hangarfartyg, med eskortgrupper, som man gjort stor affär av i amerikanska medier, och andra fartyg, är praktiskt taget stationerade i regionen månader i taget och påstås ha som uppgift att antingen markera närvaro för att hota Iran eller för att utgöra de första baserna för ett framtida anfall. Går det ärligt talat att beteckna dessas förflyttning fram och tillbaka genom Hormuzsundet som ”fredliga passage”?
Situationen är minst sagt tvetydig. Ju högljuddare det krigiska medieskådespelet kring Iran blir, desto större blir risken att någon misstolkar avsikterna.

Dessa spänningar kom särskilt till uttryck i förra veckans ”konfrontation” i Hormuzsundet. I motsats till det ofta krigiska och anklagande tonfall officiella amerikanska röster och medier brukar mot Iran har både Iran och amerikanska marinen hittills varit ganska försiktiga. Att Iran skulle använda motorbåtar i ett försök att anfalla tungt bestyckade örlogsfartyg i fullt dagsljus på öppet vatten är inget annat än absurt. Att någon iransk revolutionsgardist och sjöman – enligt ryktet ansvarig för Irans patrullering av området – skulle besluta att göra något dumt är möjligt. Kommentarer som nyligen gjorts av Förenta staternas marin ger vid handen att amerikanska befälhavare i området inte ansåg situationen hotfull. Med detta i åtanke måste man säga att den reflexmässiga och felaktiga rapporteringen från Pentagon och av medierna var beklagansvärd.

Troligtvis kommer man att låta incidenten passera, eftersom det ingendera parten har något att hämta i den. Emellertid understryker den hur farlig situationen är. Det amerikanska ledarskapet har hetsat, hotat och lockat – välj vad som passar bäst – Iran under Bushregeringens hela existens. Israels regering och lobbygrupper driver oavlåtligt Förenta staterna mot att oskadliggöra Iran. Detta innebär att hindra Iran från att, om möjligt, både skaffa sig kärnvapen och att utöva sin naturliga funktion (sett till dess historia, storlek, läge, religion och resurser) som en ledande regional och ekonomisk kraft.

Israels neokonservativa anhängare inom och utom Bushregeringen stödjer ivrigt denna handlingsplan. Den tjänar dock inga amerikanska intressen. Allt gnäll om USA:s beroende av utländsk olja åsido är normaliserade politiska förbindelser de bästa förhållandena för de oljeproducerande länderna i Mellanöstern. Med krig kan man inte ordna fram detta, och USA:s militära dominans i området kommer inte att kunna skapa en fredlig miljö. Tvärtom kommer fortsatta amerikanska trakasserier av Iran och översitteri mot eller ockupation av Irans grannländer göra att regionen fortsätter att vara en oroshärd. Det kommer att göra risken för en föregiven eller verklig incident liknande den i Tonkinbukten* till ett ständigt orosmoment. Upptågsmakare som den ”filippinska apa”**, som det rapporterats om och som missbrukar öppna radiokanaler för fartyg, eller en verkligt illvillig tredje part, kan försätta både USA och Iran i mycket stora svårigheter.

Det är dags att den amerikanska marinen drar sig ur sin fientliga postering i regionen, innan situationen exploderar rakt i ansiktet på oss.

Terrell E. Arnold för rense.com

Trouble in the Strait of Hormuz

*Tonkinincidenten - den incident som inträffade i Tonkinbukten i augusti 1964 och som den amerikanska regeringen falskeligen beskrev som ett nordvietnamesiskt angrepp på amerikanska örlogsfartyg på internationellt vatten. Incidenten tjänade till förevändning för Förenta staternas ingripande på Sydvietnams sida i kriget mot Nordvietnam.

**”Filipino Monkey” - Namnet på en eller flera personer som under flera år häcklat fartyg i Persiska viken och som misstänks för att ha uttalat de hot om sprängning som iransk militär påstås ha skickat till amerikanska krigsfartyg i Hormuzsundet nyligen.

Du kan följa alla kommentarer till detta inlägg genom RSS 2.0 . Du kan lämna en kommentar, eller itrackback från din egna sida..