Iran, igen - Krigspartiet driver oss till att anfalla

Amerikanske skribenten Justin Raimondo, en av många som ifrågasätter den amerikanska regeringens version av en händelse som nyligen inträffade mellan amerikansk och iransk militär i Persiska viken, skriver bland annat följande i denna krönika: Vi amerikaner lurades in i krig av samma människor som nu försöker sälja oss sin version av en påstådd ”provokation” – men vilka är de verkliga provokatörerna? Vi vet inte svaret på den frågan, men med tanke på vår egen regerings meritlista vore det ingen chock, om det framkom att den amerikanska versionen är helt och hållet påhittad.

Iranierna har släppt en egen videofilm av vad amerikanerna påstår vara en ”konfrontation” mellan tre amerikanska krigsfartyg och fem iranska motorbåtar. Händelsen inträffade förra veckoslutet i Hormuzsundet i Persiska viken:

Pentagons beskrivning av det inträffade är mycket annorlunda och har kopplats samman med ett påstående om att iranierna skickade ut ett radiomeddelande med innebörden:

”Jag kommer till er. Ni kommer att sprängas inom kort.”Här är den amerikanska regeringens version:

Den iranska filmen är tydligare och mycket mer övertygande. Det hörs bakgrundsljud som bättre än ljudet i Pentagons version överensstämmer med det som visas på filmen. Och jag är inte den ende som noterar motsägelserna - som New York Times skriver:

Företrädare för flottan och Pentagon har sagt att videofilmen och ljudet spelades in var för sig och sattes samman senare. På r onsdagen berättade Pentagonanställda på villkor att de fick vara anonyma, då de inte var bemyndigade att uttala sig offentligt, att de fortfarande försökte avgöra om radiosändningen kommit från motorbåtarna eller någon annanstans ifrån. […]

Ljudupptagningen innehåller en röst, som på starkt bruten engelska varnar för att örlogsfartygen kommer att sprängas. Emellertid innehåller upptagningen inga ljud från den omgivande miljön – ljud från motorer, hav och av vindar – vilket vore att vänta, om utsändningen hade gjorts från någon av de fem små motorbåtar som i hög fart rusade runt den amerikanska konvojen. […]

Pentagontjänstemän har sagt att det inte går att utesluta att radiosändningen kan ha kommit från land eller från något annat fartyg i närheten, även om den den kan ha kommit från någon av de fem snabba motorbåtarna, om de haft ett avancerat radiosystem.

Jag avskyr att säga det, men den videofilm som släppts av den tyranniska iranska regimens statskontrollerade medier är mycket mer sammanhängande och vida mer trovärdig än Washingtons rövarhistoria. Och det är sannerligen ett mycket tråkigt sakernas tillstånd. Men kom ihåg vilka som spred ut all falsk ”underrättelseinformation” om Iraks ”massförstörelsevapen”. De som reflexmässigt hellre sätter sin tilltro till Washington än till Teheran, vill jag bara påminna om detta: Bushregeringens falska anklagelser 2003 om att Saddam Hussein försökt köpa koncentrerat uran från Niger. Mike Nizza, som skriver på New York Times blogg, rapporterar:

Listan över dem som inte längre är helt övertygade av Pentagons ihopklippning av videofilm och ljud av hur iranska båtar utför aggressiva manöver i närheten av amerikanska krigsfartyg i Hormuzsundet, innefattar nu även Pentagon självt. Icke namngivna Pentagontjänstemän sa på onsdagen att den hotfulla röst, som kan höras på den ljudupptagning som släpptes i måndags med förbehållet att den spelats in separat från videofilmen och satts samman senare, inte direkt går att härleda till den iranska militären.

Nåväl, men vem var det då som framförde hotet ”Ni kommer att sprängas inom kort”? En av kommentatorerna på New York Times blogg skriver:

Borta vid Persiska viken är kanal 16 [den vanligaste UHF-frekvensen] som dålig privatradio. Alla och envar är inne på den och pladdrar; slänger omkring sig rasistiska tillmälen, som oftast handlar om filippinare (många filippinare bor i området); slänger grova svordomar om ” din mamma” omkring sig; 1970-talsmusik som sänds under småtimmarna (det finns inget märkligare än att få höra gruppen Carpenters 80 kilometer utanför Iraks kust vid fyra på morgonen).

På kanal 16, framför allt i den delen av Persiska viken, är nedsättande ord, hot, pladder o s v vardagsmat. Så min första tanke var att kommentaren om ”att spränga” kanske inte ens kom från någon av de iranska båtarna, utan från någon misslyckad individ som övervakade händelsen från någon strandanläggning.

Satellitbild över Persiska viken och Hormuzsundet.

Med tanke på det scenariots sannolikhet måste jag faktiskt undra: Vem var denne ”misslyckade individ”? En iransk revolutionsgardist – eller en iranskklingande röst i amerikansk regi? Och den mystiska ”strandanläggningen”, där de bara råkade ”övervaka händelserna” – vilket sammanträffande!

Vi amerikaner lurades in i krig av samma människor som nu försöker sälja oss sin version av en påstådd ”provokation” – men vilka är de verkliga provokatörerna? Vi vet inte svaret på den frågan, men med tanke på vår egen regerings meritlista vore det ingen chock, om det framkom att den amerikanska versionen är helt och hållet påhittad. Vad gäller iranierna är det säkert tveklöst så att deras rätt kortfattade filmklipp har redigerats för att överrensstämma med Teherans officiella version. Men trots detta och när allt kommer omkring, är deras redogörelse den trovärdigaste.

För varför skulle iranierna reta oss och ge George W. Bush och Israellobbyn den ursäkt de behöver för att starta ett krig ingen vill ha? Jag hörde nyligen en CNN-reporter framföra åsikten att iranierna ”testar” oss, men behöver de verkligen komma sättande i full fart mot våra krigsfartyg, samtidigt som de hotar att spränga oss i luften, för att göra detta? Säkerligen vore en subtilare fint mer användbar för ”test”-ändamål.

För att sammanfatta vill jag säga att det verkar obegripligt att iranierna skulle gjort vad de anklagats för men att det samtidigt är fullt logiskt att en regering som den amerikanska – vilken i många månader har haft siktet inställt på Teheran – kan orsaka en ”incident” i förberedelserna inför ett anfall.

För flera veckor sedan, då den nationella underrättelsevärderingen (NIE) om Iran offentliggjordes och folk tackade och lovade Gud i övertygelsen om att ett krig hade avvärjts, uppmanade jag: ta det lite lugnt nu! Kärnvapenfrågan kunde aldrig bli gnistan som tände ett krig mot iranierna, för de hade redan övergett sina kärnvapenprogram: det fanns ingen obestridlig brottsanklagelse. Den troligaste orsaken till en öppen väpnad konflikt har alltid varit en gränsincident, antingen på land eller i Persiska viken. Det är därför som jag envist hamrat in budskapet att vi behöver dra oss ur Irak genast: ju längre vi stannar där, desto större är risken att vi hamnar i krig med iranierna innan man kan göra något för att hindra det.

Kraften i ett sådant händelseförlopp kommer att slunga oss in i en konfrontation som kommer att påverka oss amerikaner som ingen annan tidigare konflikt gjort i mannaminne. Olja för 200 dollar fatet, en inflationsstegring som kommer att sätta marknaden i gungning och kanske dessutom en finansiell härdsmälta som kommer att påminna om den stora depressionen – allt detta, plus det obeskrivbara blodbadet.

Det blir ingen vacker syn. Så vad kan vi göra för att hindra det?

Vi är mitt inne i amerikanska valrörelsen och har därmed tillfälle att påverka den allmänna debatten: det är den tid då politiker är öppna för påtryckningar från oss plebejer. Oavsett vem du stöder, eller vilket parti du identifierar dig med så är det viktigt att du gör dina åsikter hörda. Det är skandal att ingen av de förmodade ”frontkandidaterna” i jakten om presidentposten har gjort något uttalande angående Hormuz-”incidenten” – åtminstone har inte något sådant uttalande gjorts fram tills detta skevs, nära 48 timmar efter händelsen.

Hur frånkopplat från vad som händer i världen har inte detta val blivit, utan några regelrätta diskussioner i viktiga frågor, som får komma i andra hand, när nyhetsjournalisterna kappas om att vara snabbast och ytligast. Vi står på randen till krig, och allt de kan prata om är att republikanske presidentkandidaten Mitt Romney är mormon och Hillary Clintons enda dokumenterade ögonblick av äkta känsla häromdagen, då hon grät offentligt. Irakkriget har förpassats till bakgrunden: ökningen av amerikanska trupper i Irak ger resultat, är vad vi får höra. Så flytta på er, här finns inget att se! Men om Hormuz-incidenten måste man undra: varför får presidentkandidaterna inga frågor om den?

Då det handlar om att direkta svar på frågan huruvida USA:s president kommer att gå via Kongressen innan ett anfall mot Iran igångsätts, har den nuvarande regeringen en lång historia av undvikande svar. Med tanke på godkännandet av Kyl-Liebermanresolutionen (som grundar sig på flera påståenden om iranska krigsförberedelser som inte kunnat bevisas) och Vita husets vidgade tolkning av presidentens maktbefogenheter i krigstid tror jag inte det är en orättvis bedömning att svaret på denna fråga är ett tydligt och eftertryckligt nej. Demokratiske senatorn Jim Webb från Virginia har lagt fram ett lagförslag som innebär att presidenten skulle vara tvungen att få kongressens godkännande innan det går att inleda militära aktioner gentemot Iran, men det förslaget har fastnat i ett utskott och har inte heller fått något större stöd av de demokratiska presidentaspiranterna. För att vara rättvis mot Hillary Clinton måste man säga att hon skrev under lagförslaget som en av förslagsställarna: men hon kan lika gärna komma att rösta för ett krig mot Iran som att rösta emot. Endast två huvudkandidater som jag känner till utesluter aggression mot Iran – och har gjort tydligt och klart hur de ställer sig i frågan – och det är Dennis Kucinich och Ron Paul.

Men vad säger då Barack Obama, den så kallade ”freds”-kandidaten som nu framhålls som alternativet till Hillary Clinton – och var står John Edwards, ytterligare en presidentkandidat från demokraterna, i frågan om ett hotande krig med Iran? Dessa personer går inte att finna någonstans, när man måste stå upp mot Krigspartiet överallt där det gäller – och vad värre är: de av deras anhängare, som är emot kriget, låter dem komma undan med det!

Justin Raimondo för Antiwar.com

Iran, Again - The War Party is pushing us into attacking

Du kan följa alla kommentarer till detta inlägg genom RSS 2.0 . Du kan lämna en kommentar, eller itrackback från din egna sida..