Jambanja - den sanna historien om en zimbabwisk farmares livsöde

Syftet med att dokumentera denna hjärtskärande verklighet är att ge röst åt de hundratusentals zimbabwier som har förlorat allt. - Eric “Harry” Harrison, farmare och författare till Jambanja

“Krigsveteraner” stormar Eric Harrisons farm Maioio i Zimbabwe 2004. Foto: Eric Harrison

En mindre, blå lastbil, som kört in utan att höras, stod parkerad på uppfarten. Två beväpnade polismän satt längst bak och fyra andra personer fram.

Harry kunde se att de som nu anlänt inte kommit för en vanlig visit. I bakgrunden stod Harrys gamle säkerhetschef Joseph, klädd i en blekt jeansoverall och med en mycket förlägen min i ansiktet. I vanliga fall kom ingen under några omständigheter genom grindarna, utan att ha anmält sig till Harry först, men det var inte mycket vakten hade kunnat göra när en AK-4:a hölls mot hans huvud.

Den som tydligen var ledare för gruppen, en kort undersätsig välklädd person iklädd en svajande vit hatt, släntrade över till Harry där han stod på baksidan av verandan. Harry kunde känna hur Joan ställde sig vid hans sida, hur hennes hand grep om hans handled.

Han sa inte ett ord medan ”Vita hatten” klev fram:

”Vi är de nya ägarna till Maioiofarmen”, sa han hotfullt och pekade mot de mot de tre som följde efter honom.

”Ni har 24 timmar på er att försvinna – så sätt igång!”[…]

“Stick och stoppa upp någonting! Var är dina papper?” ropade Harry argt till ”Vita hatten”, medan han kämpade för att hålla rösten under kontroll. Han syftade på den utmätningsorder som varje farmare skulle få före en avhysning. Officiellt existerade det fortfarande en viss form av rättsligt förfarande.

”Vita hatten” viftade aggressivt med ett papper framför honom och svarade:

”Här är mitt intyg. Titta, det är undertecknat av jordbruksministern.”

Harry kastade en snabb blick på pappret innan ”Vita hatten” ryckte det tillbaka. I stora bokstäver stod namnet Guno Matunda och att han arbetade för presidentens kansli, vilket innebar Central Intelligence Organisation (CIO, Mugabes underrättelsetjänst).[…]

Han vände sig till en av polismännen, konstapel Chitsungu, som han träffat vid flera tillfällen under trevligare omständigheter. Konstapeln var alltid välklädd, hade sinne för humor och hade alltid varit hjälpsam i andra sammanhang genom åren. Han försökte fortfarande hålla rösten i styr:

”Konstapel Chitsungu, var snäll och eskortera dessa män ut härifrån och kom tillbaka med de rätta papprena. Jag har följt lagen till punkt och pricka, sköt nu ert arbete och säg åt dem att skaffa fram en avhysningsorder. Jag flyttar inte innan dess.”

Den blick han fick av Chitsungu sa honom att han slösade tid på att tala med honom, framför allt inför de andra besökarna. Chitsungu var inte på humör att lägga sig i eller för att gå mer rakt på sak kunde han inte lägga sig i.

”Vita hatten” var den som tog nästa steg:

”Harrison, vi kommer tillbaka, och du min vän, kommer att få ångra det”.

Det var den 1 juli 2004, som Eric ”Harry” Harrison och hans fru Joan fick det ovan beskrivna besöket på sin farm Maioio i Mkwasine, 50 mil sydost om Harare i Zimbabwe. Det var en farm som Harry byggt upp under många år och som krävt hårt arbete, mycken omsorg och stora kunskaper för att fås att fungera. Han var i full färd med att packa apelsiner för vidare export till Ryssland, när de objudna besökarna dök upp.

Foto: Eric Harrison JambanjaApelsiner från Eric Harrisons farm färdigpackade för export till Ryssland.

Hotfulla gäster som inte hade ens elementära kunskaper i hur man bygger upp och driver en sådan farm utan kom bara för att med stöd av Mugabes jordreformspolitik rutinmässigt lägga beslag på ännu en välskött farm ägd av vita.

Efter besöket ringde Harry polisen och kontaktade en advokat för att bestrida försöket att beslagta hans gård. Han ville inte överlåta sitt livsverk åt en grupp huliganer. Men de fyra inkräktarna med ”Vita hatten” i spetsen dök inom kort återigen upp på Maioiofarmen, och beväpnade med järnrör, anföll de farmens arbetare och deras barn. En treårig flicka kastade de mot en vägg och hennes mor angrep de hänsynslöst medan hon skrek förtvivlat. Inga vågade ingripa, de skulle då riskera att bli gärningsmännens nästa offer, inte ens de poliser som var närvarande och som Harry skrek åt att sätta stopp för attacken.

En tid senare när Harry och Joan befann sig hemma med sin son och några vänner som kommit för att hjälpa dem, slocknade lyset och de kunde hörde hur en afrikansk mobb närmade sig huset sjungande ”Eh-ha- eh- ha – chunga chunga chunga rah!” En så kallad krigssång. Plötsligt tystnade sången och mobben började banka på dörrar och fönster. Efter några skräckfyllda timmar för Harry, hans familj och vänner gav sig mobben iväg, men en stund senare ringde det på dörren. Där stod ”Vita hatten”, ett antal poliser och den svarta mobben. ”Vita hatten” skrek åt Harry:

”Vite man, stick härifrån eller så blir det allvarliga konsekvenser för dig!”

Terrorn mot den vite farmaren Harry var igång.

Dagarna gick och trycket på Harry ökade. Nya hotfulla krav ställdes på hans avhysning inom 24 timmar. Vid ett tillfälle när Harry varit ute och letat efter en av sina lojala anställda, som inte synts till på en tid, överfölls Harry av ”Vita hatten” och en av dennes kumpaner 400 meter från grinden till sin farm. De anklagade honom för att ha gått omkring på “deras” farm. De började misshandla honom och hotade döda honom, samtidigt som fler svarta slöt upp. Men Harry fick fram sin pepparsprej och lyckades gå till motvärn. Det hjälpte dessvärre föga mot mobben som ville döda honom och skrek:

“Kufa maBhunu!” (Döda den vita skitstöveln!)

Mobben fortsatte misshandla Harry, och Joan, som Harry hunnit anropa om hjälp via en komradio, rusade in i huset för att ringa efter hjälp. Nästan medvetslös kastades Harry upp på ett lastbilsflak och kördes till lokala polisstationen. På vägen dit misshandlas Harry ännu en gång. Under tiden hade grannar, andra farmare, som hört Joans nödrop över radion, lyckats komma till hennes undsättning och 63-åriga Joan räddas, genom att klättra över en 2 meter hög mur, undan en mobb på väg mot huset skrikande:

”Kom tillbaka din jävla vita hora!”

Ännu ett våldsamt angrepp på vita som ignorerades av det mugabeska ”polis- och rättsväsendet” såväl som av de på hatbrott annars så uppmärksamma medierna i Europa och USA.

Skildringarna ovan är hämtade ur Jambanja, en självbiografisk bok skriven av Eric ”Harry” Harrison om sitt liv som vit farmare i Robert Mugabes Zimbabwe. Vi får följa Harry på livets väg från det att han som nittonåring 1959 påbörjar sin militärtjänst i, som Zimbabwe hette tidigare, Rhodesia. Några månader tidigare har han mött sin blivande hustru och livskamrat Joan, som blir mor till hans tre barn och innehar en självklar plats i Harrys berättelse. Lojaliteten inom familjen är gripande och visar att där det finns kärlek finns det något värt att kämpa för.

Boken beskriver Harrys väg in i farmaryrket och de oerhörda prövningar som han och andra vita tvingats utstå under Robert Mugabes regim. Bokens titel Jambanja syftar på Mugabes ”krigsveteraner”, som ger sig ut för att med våld överta de vitas farmer. Många av dessa jambanja var vid tiden för inbördeskriget i slutet av 1970-talet inte ens födda. I berättelsen beskrivs hur vita farmare som Martin Olds och Terry Ford skjuts ihjäl med Mugaberegimens goda minne, varefter mördarna naturligtvis går fria.

Foto: Eric Harrison JambanjaSvarta “krigsveteraner” utanför grindarna till Maioiofarmen i Zimbabwe 2004.

Svarta beslagtar väl fungerande gårdar med djur och inventarier såväl som arvegods och personliga tillhörigheter ihopsamlade under en eller flera generationer. Så snart de nya ägarna installerat sig börjar gårdarna att förfalla, växer marken igen och står djuren utan tillsyn. De svarta farmarbetarna blir under sina nya herrar utan bostad, mat och lön och tvingas svälta.

Jambanja är en nästan ofattbar skildring av hur ett land på bara två årtionden och på så gott som alla områden övergår från civilisation till barbari.

Harrys kamp för den egna farmen är hård och orättvis. Den kultiverade Harry tvingas ensam, med hjälp av endast sin familj och modiga vänner kämpa mot en afrikansk regims ociviliserade struktur, sannerligen ingen lätt uppgift, vilket tydligt beskrivs i boken. Den afrikanske mannens brist på förståelse för hur den vite mannen lyckas skapa blomstrande samhällen blir uppenbar i de kontakter som Harry tvingas utstå med representanter för Mugabes nya ordning.

Harry ställs slutligen inför rätta för att ha vistats “illegalt” på sin egendom, och han beskriver målande hur “rättegången” gick till där publiken skriker “Kunyepa ma Bhunu!” (Din lögnaktiga vita gris!) till honom. Harry har en skicklig och modig advokat, som själv hotas av Mugaberegimens torpeder, men det är inte tillräckligt.

Harrys fall blir ännu en löpsedel: “Farmare förlorar mål”; som om utslaget varit ett resultat av en anständig rättsordning. I själva verket var det ytterligare en bekräftelse på hur långt förfallet i Zimbabwe gått.

Jambanja berättar om ett levnadsöde som inte borde lämna någon oberörd. Det är en stark, spännande och tragisk berättelse, som bidrar till att skänka förståelse för Harrys och många andras liknande öden i Zimbabwe. Av Zimbabwes forna 4500 vita farmare finns nu bara ett hundratal kvar i landet. Som Harry själv skriver:

”Hur sorgligt är det inte att betänka att människor med så mycken talang, med så mycket att ge detta land, har tvingats att söka sig annorstädes i världen…”

Foto: Eric Harrison JambanjaFamiljen Harrisons farm Maioio i Mkwasine, Zimbabwe.

En stor glädje och behållning med boken är att den låter en se vad slags människa Harry är. Han representerar det bästa mänskligheten har att erbjuda; en ytterst civiliserad medborgare sprungen ur den europeiska folkmyllan, uppväxt i det av världssamfundet så illa omtyckta, men likväl välmående och civiliserade Rhodesia. Han är driftig, vänlig, lojal mot familjen och sina arbetare, kärleksfull i sitt förhållande till sin farm och sitt land. Mitt i allt elände behåller Harry sin förmåga till humor och kan le åt den nästan ofattbara dumhet som nu härskar i Zimbabwe.

Författaren fördjupar sig inte i politiska analyser men konstaterar:

Frågan måste ställas: Har de styrande verkligen gjort det svarta folket några tjänster genom att införa jordreformen på det sätt de gjorde det? Trodde de verkligen att de som tog över farmerna hade de färdigheter, de kunskaper eller de erfarenheter de behövde för att lyckas med sina nyvunna landområden, utan någon utbildning alls? Och alla de företag, som i sin tur var beroende av jordbruket? Om dessa människor misslyckas, vilka ska då betala skatterna, de räkningar som varje farmare måste betala dagligen? Och alla farmarbetarna och deras barn? Har de någon framtid?

Svaret på alla dessa frågor är ett rungande – NEJ!

Om du aldrig tidigare har läst en bok om Rhodesia eller förstått vad som har hänt i landet sedan det blev Zimbabwe, läs den här boken. Författaren avhåller sig från politiska generaliseringar och utgår istället från konkreta händelser när han beskriver landets förfall. Harry berättelse är en ögonöppnare och borde läsas inte bara av dem som är intresserade av Rhodesiana, utan även av politiker och beslutsfattare i väst av det enkla skälet att innehållet på ett tydligt sätt åskådliggör framtida konsekvenser av de befolkningspolitiska beslut de fattat och fortsätter fatta; beslut som gör de europeiska folkens framtid mycket osäker.

Kenneth Wallgren

Jambanja innehåller ett förord av dr Colin Saunders, en inledning av Jeremy Lee och en efterskrift av ekonomen John Robertson.

Kontakta Eric “Harry” Harrison på erharrison (at ) zol.co.zw

Du kan följa alla kommentarer till detta inlägg genom RSS 2.0 . Du kan lämna en kommentar, eller itrackback från din egna sida..