TYSKLAND (IRNA). Den politiska vänstern i Tyskland framställde nyligen en förfrågan till regeringen om hur alla de projekt och åtgärder som syftar till att stuka den s.k. extremhögern, hade utfallit. För dem som hade hoppats att i och med nämnda handlingsprogram, tyskarna skulle ha blivit mindre nationalistiska, var undersökningen en besvikelse. Med etablissemangets sätt att mäta fanns det år 2003 3000 ”nynazister.” Idag har motsvarande siffra stigit till 4100, vilket innebär en ökning på 36 procent. Vad man inom vänstern är rädda för är att anslutningen till nationalistiska partier och grupper skall nå en kritisk massa där utvecklingen bara rullar på.

De antinationella krafterna konstaterar med bestörtning hur ”extremhögern” anordnar festivaler, dansarrangemang, samt färder i naturen till fots och med cykel. Aktiviteter som lätt anammas av vanligt folk, vilka därmed öppnar sinnet för informativa budskap. Myndigheterna ställs nu inför ett scenario där ”nynazism” i den allmänna uppfattningen betraktas som helt normal och acceptabel.

Många nationalister har anslutit sig till ”Kameradschaften”, det vill säga till politiska grupperingar, vilka etablissemanget betraktar som olagliga. Särskild bestörtning väcker nationalismens framgångar bland kvinnor och barn, grupper i befolkningen där den tidigare hade förhållandevis dålig förankring. Dessa framgångar är enligt etablissemanget resultatet av medvetna ansträngningar från ”extremhögern” i propagandans profilering och orientering. Varje vecka samlas de nyvunna anhängarna och veteranerna i möten för politisk diskussion med frågor och svar.

Oavsett vem betraktaren är blir nationalism, etnisk medvetenhet och ett kritiskt öga till judarnas oproportionerligt höga representation inom media och andra maktcentra en allt vanligare företeelse och insikt bland folk. Enligt den amerikansk-judiska lobbyorganisationen ADL:s sätt att räkna är USA det enda land där antisemitismen går tillbaka. I resten av världen gör den tvärtom stormande framstötar. I länder som Norge sägs visserligen antalet årliga ”hatbrott” vara konstant eller minska, men det sättet att räkna är uppenbart felaktigt då organiserade nationalister inte känner samma behov av att leva ut sin frustration över samhällsutvecklingen i politiskt resultatlösa aktioner mot enskilda personer. När tvärtom etablissemanget tycker sig se en samutveckling av antalet nationalister och antalet nationalistiska brott beror det mest på att nationalisterna visserligen blir fler, dock mindre ”stökiga”, men att den minskade stökigheten kompenseras av lagstiftning som gör det olagligt att uttala sanningen eller kritisera diverse privilegierade grupper, så att allt fler händelser kan definieras som brott.

För svenska nationalisters del återstår att ta efter sina tyska bröders goda exempel, ansluta sig till organiserade grupper för politisk kamp, kommunicera med likasinnade, se till att den etniskt medvetna information som finns når ut till allt fler nya, och att fundera vad som ger resultat och handla därefter.