Född i mars 1957 i Rom som den Europeiska ekonomiska gemenskapen eller den Gemensamma marknaden – i Tyskland, Frankrike, Italien Belgien, Holland och Luxemburg – firade EU den 25 mars sin femtioårsdag. Det var en blek affär.

Och det är förståeligt. Ty fastän EU har expanderad till att omfatta 27 länder och kan stoltsera med en ekonomi som är lika stor som Amerikas, är den som en medelålders man vars karriärframgångar ligger bakom honom.

EU:s födelsedagsfest var ytterligare ett bevis på, som om det behövdes något, att inga överstatliga institutioner kan frambringa lojalitet och kärlek till ett land. Världsregeringar är en vision bland eliten som inga patrioter kommer att omfamna. Miljoner har dött för Polen, Frankrike, Italien, England, och Tyskland. Vem skulle gå genom eld för Europeiska Unionen?

EU:s fackmän hävdar att deras stora gärning är att ha bevarat freden i Europa. ”Sextio år av fred betyder att bilden av EU som en bastion mot krig förlorar sin resonans”, sa chefen för Europakommissionen José Manuel Barroso, den verkställande makten som sitter i Bryssel.

Utan avsikt att missakta Barroso var det inte EU som höll Europa säkert och i fred. Amerika höll Röda armén från Elbe och Rhen. Amerika räddade Västeuropa från ödet som drabbade ungrarna 1956, tjeckerna 1968 och polackerna 1981. Amerika fick undsätta britterna och fransmännen i krigen på Balkan under nittiotalet.

Tysk-fransk vänskap är en produkt av statsmannaskap, men också av det franska nederlaget 1940 och reduceringen av Tyskland till spillror av de amerikanska, brittiska och sovjetiska arméerna under 1944-1945.

EU:s femtioårsdag väckte lika många frågor som gratulationstelegram. Quo vadis? Vart är Europa på väg?

Vad handlar EU om, förutom handel? Varför är Europa så strategiskt oförmöget? Vad hände med kontinenten som var historiens skådeplats?

Enligt en undersökning publicerad i Washington Times, tycker mindre än hälften av medborgarna i EU:s 27 medlemsländer positivt om EU. Endast 28 procent av britterna tycker bra om unionen. Endast en tredjedel av dem tror att EU-medlemskap är bra för Storbritannien.

Efter att en kommitté ledd av den tidigare franska presidenten Giscard d’Estaing skrev ett konstitutionsförslag, i vilken kursen för EU fastställdes mot ett ”Europas förenta stater”, röstade Frankrike och Holland ner det. Förbittringen över ”de anonyma byråkraterna i Bryssel”, där EU-kommissionen sitter, frodas.

Som rösterna i Holland och Frankrike visar, splittrar nationalism den åldrande idén om europeisk enhet. Inte heller är EU djupt demokratiskt. Giscard kräver ytterligare en omröstning eftersom, som han påstår, fransmännen ”hade fel”. De måste rösta om och om igen, tills de har rätt. Detta är det mjuka tyranniet som utövas av en elit som vet bättre än folket vad som är bäst för folket.

Många i Europa motsätter sig planerna på att ansluta nya medlemmar, särskilt Turkiet, en muslimsk nation med 70 miljoner invånare som snart är folkrikare än Tyskland. Detta belyser ett annat problem.
Inte en av EU:s medlemsstater har födelsetal bland sina ursprungsbefolkningar som gör det möjligt för dem att överleva under sina nuvarande former.

Europas välfärdsländer misslyckas med att producera barn för att ersätta den åldrande och krympande befolkningen. Följaktligen genomgår praktiskt taget alla västeuropeiska länder invasioner – från Nordafrika, Mellanöstern, Sydasien eller subsahariska Afrika.

Ytterligare, på frågan om de håller med om att ”invandrare bidrar mycket till mitt land”, svarade endast 40 procent ”ja”. Motståndet mot invandringen är störst i Östeuropa. Mindre än en femtedel av ungrarna, tjeckerna, esterna, letterna eller slovakerna tycker att invandring är bra för sina länder. De vill förbli dem de är och att deras länder förblir vad de har varit.

När värdinnan på festen, förbundskansler Angela Merkel, skissade på ett ”födelsedagskort”, Berlindeklarationen, skapade till och med detta meningsskiljaktigheter och splittring.

Vissa nationer motsatte sig alla omnämnanden av den nya konstitutionen. Tjecken Vaclav Havel kallade deklarationen ”Orwellskt eurospråk”. Polen invände mot underlåtenheten att nämna kristendomen som Europas moder. Påven Benedictus XVI kallade underlåtenheten att erkänna kristendomen som en handling av ”apostasi”. Den kristendomsfientliga franska eliten fick återigen sin vilja igenom.

Vad missnöjet över EU säger oss är det som patrioter redan vet. Demokrati och fria marknader räcker inte. Torra dokument, oberoende av hur vältaliga de är, abstrakta idéer, oberoende av hur vackra de är, skapar ingen nation. Det som gör ett folk och en nation är en unik historia och arv, språk och litteratur, sånger och berättelser, traditioner och seder, blod, jord och minnets mystiska ackord.

EU är en skrivbordsprodukt, en intellektuell konstruktion. Till skillnad från en nation har den inget hjärta och ingen själ. Och om och när den går till historien på grund av någon oförsonlig dispyt kanske många ångrar det. Få kommer att gråta.

Av: Patrick J. Buchanan