Etnopolitik. Ännu ett komplicerat ord uppfunnet av intellektuella som inte har något annat göra? Nej, det är helt enkelt ett ord för att säga att politiken, de politiska koncepten, de politiska spörsmålen till stor del bestäms av etniska frågor.

Man var mycket väl införstådda med detta redan i det antika Grekland, ”vår moder”, enligt Thierry Maulniers vackra uttryck. ”Etnisk” kommer för övrigt från ett grekiskt ord, ethnos, som betyder ”folket”, ”folkets gemenskap”. I sitt verk Staten hävdar Platon att grekerna ”är förenade genom släktskapet och det gemensamma ursprunget”, ty ”de grekiska folken skiljer sig från barbarerna genom rasen och blodet”. Beträffande Aristoteles påminner han, i sitt verk Politik, att ”frånvaron av etnisk gemenskap är en källa till uppror (…) ty på samma sätt som en stad inte formas ur en godtycklig folkmassa, på samma sätt formas den inte under vilken tidsrymd som helst. Det är därför merparten av dem som, fram till idag, har accepterat att med främlingar grunda en stad eller att i den dem införliva, har erfarit uppror.” En illustration av dessa principer: Atenarna, utan tvekan kända som demokratins fäder, införde särskilda och unika regler för dem som de kallade metoiker – främlingar som provisoriskt bodde i Aten med anledning av sina ekonomiska verksamheter – vilka inte beviljades de politiska och medborgerliga rättigheter som atenarna åtnjöt.

En fråga: konkurrerar etnopolitiken med geopolitiken? Självfallet inte. De kompletterar varandra. Men för att precisera det hela så fastställer etnopolitiken till stora delar geopolitiken. Helt enkelt därför folket är viktigare än jorden. Ty förlorad jord är inte oöverkomlig. Den iberiska återerövringen är det mest spektakulära exemplet på detta. I motsats är förlusten av ett folk, den levande substans det representerar, oöverkomlig. Denna dödsdom kan ske genom ett folkmord. Det kan också ske genom uppblandning. Denna mirakulösa slutgiltiga lösning vilka alla de som önskar folkens slut drömmer om, för att röja väg för en himmelsk värld med en standardiserad, odifferentierad mänsklighet – en massa lätt att automatisera, förslava, exploatera.

Det är därför som vi är helt oeniga – ordet är ringa – med dem som, likt Dugin och hans kollegor i Frankrike, Italien, Spanien eller annorstädes, överväger Eurasien som en framtida lösning. Det vill säga, en territoriell gemenskap som för samman de europeiska folken och andra folk som inte är det, under den fromma förevändningen att den ryska jorden under historiens lopp har varit bebodd av folk, bland andra, som inte var europeiska. Samtidigt som man glömmer, eller snarare vill glömma att ryssarna, dessa européer, inte har upplevt frid så länge som de inte har deporterat eller underkuvat dessa oönskade gäster… Mycket glatt och vänligt kan vi, i denna fråga, ställa till förfogande för de som skull kunna ha användning av det, ett sammandrag av historiens gång. En historia som president Putin väl känner till och från vilken han drar slutsatser som hans folk, med tydlighet, har godkänt.

Genom att förespråka Eurosibirien, som en storslagen plan och ett storslaget öde för alla européer tillämpar vi, för vår del, bara den etnopolitiska principen. En princip som om den övervägdes på alla kontinenter skulle erbjuda balanserade och rättvisa lösningar för alla folk. De folk, alla de folk, vilkas rätt till identitet måste erkännas. Annars… spetsa öronen. Galoppen från Apokalypsens kavalleri närmar sig.

Av Pierre Vial

Terre et Peuple