I tisdags publicerades en debattartikel i DN i ämnet antisemitism. Den statligt avlönade och ”inbäddade” historikern Helene Lööw och extremsionisten Henrik Bachner presenterar i denna kortfattat Bachners och hans medförfattares Jonas Rings nya rapport, kallad ”Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige”, och beställd av Lööws ”Forum för levande historia” och BRÅ. Deras omdöme är skoningslöst: en betydande del av alla svenskar i Sverige är moraliskt underlägsna, hatiska antisemiter. Men detta omdöme är ingalunda oproblematiskt.
Det första kravet man kan ställa på en undersökning som syftar till att klarlägga utbredningen av ett fenomen, är en definition av fenomenet. Om man inte vet vad t.ex. ”sviskon” är, spelar det ingen roll hur många ”sviskon” en undersökning upptäcker, man vet ändå inte vad det är som gör att man vet att dessa är just ”sviskon” och inte t.ex. dadlar. Vad man därför först kunde förväntat sig av denna av etablissemanget mycket väl understödda rapport vore således en klar definition av antisemitism, d.v.s. exakt vad det är som gör något antisemitiskt. Ni behöver inte leta: någon sådan definition finns inte i rapporten. På ett ställe omnämns förvisso något som kallas en definition och som hämtats från sociologen Helen Fein. Denna förmenta definition är mycket spridd och lyder på engelska: ”[Antisemitism is] a persisting latent structure of hostile beliefs towards Jews as a collective manifested in individuals as attitudes, and in culture as myth, ideology, folklore and imagery, and in actions – social or legal discrimination, political mobilisation against the Jews, and collective or state violence – which results in and/or is designed to distance, displace, or destroy Jews as Jews.” Detta ser hjälpligt rimligt ut vid en första anblick, men vid en närmare eftertanke uppstår avgörande tvivel. För vad gör en föreställning fientlig mot judar? Är det inte just att den är antisemitisk? Är inte antisemitism fientlighet mot judar? Vi ser alltså att definitionen argumenterar i en cirkel, den förutsätter vad som skulle bevisas. Judefientlighet är en synonym till antisemitism, båda har betydelsen ”fientlighet mot judar, i egenskap av judar”. Men vad definitionen skulle visa var inte en synonym till judefientlighet, utan vad det är för något som gör någon eller något på så vis fientligt mot judar. Definitionen är alltså ogiltig. Detta var dock egentligen en onödig demonstration, eftersom Bachner et al ändå inte vare sig tydligt skriver att de använder sig av den, eller de facto gör det (även om de säkerligen vill få oss att tro att de gör det).
Det andra man kan kräva är en motivering av de enskilda fallen. Varför och hur stämmer något in på definitionen? Detta är synnerligen viktigt då det handlar om något man tar avstånd från. Om man säger att något är antisemitiskt, och att antisemitism är något moraliskt orätt, så får man vara god att visa varför varje fall av påstådd antisemitism är moraliskt orätt. Visserligen vet vi inte säkert om Bachner et al (et al = Jonas Ring) verkligen menar att antisemitism är omoraliskt – det har de aldrig sagt. Men av tonen och sammanhanget att döma torde det vara ett ganska säkert antagande. Dock blir vi konsekvent utan en motivering av de enskilda fallen.
Detta hänger ihop med ett annat problem. Vad är det egentligen Bachner et al tycker är orätt? Ingenstans i rapporten definierar de sin syn på rättvisan. Nu verkar detta kanske lite för mycket begärt – precis vad rättvisa är råder det ju inte direkt någon konsensus om. Men det är inte det vi begär – vi begär bara deras syn på rättvisan. Vi har ett behov av att veta vad de, Bachner et al, menar med rättvisa. Hur skall vi annars kunna veta att ett fall av förment antisemitism bryter mot ens författarnas egen definition av rättvisa, då vi inte känner till denna? Det enda vi kan göra för att bestrida författarnas påståenden om vad som är rätt och orätt är att visa på motsägelser, fall där de fördömer något som de på andra ställen accepterar. Vidare kan vi bestrida dem i fall där vi kan reducera deras omdömen till det absurda, till åsikter vi med sannolikheten på vår sida inte tror att de delar. Slutligen kan vi, där författarna menar att en förutsättning för att en viss uppfattning skall vara antisemitisk är dess felaktighet, visa att den inte kan vara antisemitisk – i varje fall inte enligt författarna –, då den faktiskt inte är felaktig.
Sammanfattningsvis så lämnar rapporten oss med otillräcklig information om sina premisser för att vi skall veta om dess slutsatser är korrekta. Vi vet nästan ingenting om vad antisemitism är enligt författarna, förutom att författarna håller den för något negativt. Vi vet emellertid inte vad de menar att detta är som gör den så. Vad innebär detta? Om vi hade vetat vad författarna tycker är rätt respektive orätt, så hade vi kunnat avfärda eller hålla med om deras åsikt, beroende på vad vi tycker. Med en kraftigt annan moral än författarnas hade vi avfärdat deras definition av antisemitism, åtminstone såvitt vi vill att termen ”antisemitism” skall beteckna något negativt. Motiveringen av de enskilda fallen av antisemitism hade i så fall kunnat vara aldrig så riktig – den hade ändå blivit felaktig i våra ögon, eftersom den grundats på felaktiga premisser. Men med samma moral som författarna, och givet att de påstådda fallen av antisemitism verkligen kunde visas överensstämma med definitionen, så hade vi kunnat hålla med dem. Men inget av dessa båda alternativ är möjligt idag, då vi inte känner till vare sig författarnas definition av rättvisa, deras definition av antisemitism, eller får någon tillfredställande motivering av de enskilda fallen. När det gäller att bedöma författarnas slutsatser på deras egna premisser så får vi därför undersöka om det finns några motsägelser i argumentationen, om det finns några faktafel, och om det finns några åsikter inbäddade i argumentationen, som vi med någorlunda rimlighet kan antaga att författarna inte delar. När det å andra sidan gäller att bedöma författarnas slutsatser i enlighet med vår egen moral, så är det givetvis upp till var och en att fatta sin mening. Men granskningen av argumenten kommer här att ske på så vis att de såvitt möjligt reduceras till radikalast möjliga form, så att läsaren tydligt ser vilka extrema påståenden Bachner et al på flera ställen ber honom eller henne att svälja.
Låt oss med detta i åtanke granska rapportens viktigaste påståenden, ett efter ett.
Bachner et al har för att uppdaga antisemitismen genomfört en enkätundersökning med en rad frågor angående judar, Israel och andra judiska ämnen. 2956 personer av totalt 5000 tillfrågade har svarat på enkäten. Bachner et al anser sig genom att ha påvisat stöd för vissa uppfattningar hos de tillfrågade bevisat förekomsten av antisemitism.
En sådan uppfattning är att en jude inte bör vara statsminister i Sverige. Som sagt så kan vi inte veta varför detta är en antisemitisk uppfattning enligt författarna, eller i vilken mening. Men vad tycker du själv? Tänk dig att vi hade ställt frågan så här istället: ”Vill du ha en religiös statsminister i Sverige?” Säkerligen hade väldigt många svarat nej på det. Inte minst inom vänstern. Eller föreställ dig den här frågan: ”Vill du ha en pingstvän som statsminister?” Förmodligen ännu fler nej-svar. Ett av de vanligaste klagomålen på USA:s president är just att han är religiös och kristen. Inom såväl vänstern som högern i Sverige talar man vitt och brett om detta som ett problem – men betyder det att man fördenskull hatar kristna eller religiösa människor? Döm själv. Dessutom så betyder inte ”inte bör vara” ”bör inte få vara”. Att man anser att en jude inte bör vara statsminister kan förenas med åsikten att en jude bör få vara statsminister. Man kan alltså tycka att en jude inte bör styra landet, men att om omständigheterna ändå vill ha det annorlunda, en jude ändå bör få vara statsminister.
Mot ovanstående skulle kunna invändas att det inte är samma sak att inte vilja ha en frälst kristen som statsminister, som att inte vilja ha en jude, eftersom judarna inte enbart är en religiös grupp utan även ett folk. Men denna invändning är oduglig av flera skäl. För det första så skulle en jude, givet att en del av judiskheten verkligen består i en etnisk tillhörighet, inte nödvändigtvis bli mindre religiös för det. Judarna skulle fortfarande vara en religiös grupp, även om de även är en etnisk. Alltså skulle det ur politiskt korrekt synpunkt vara lika legitimt att önska sig en icke-judisk statsminister som en icke-frälst president i USA. För det andra så kan vi av ett annat resonemang i rapporten sluta oss till att åtminstone Bachner et al inte anser att judarna är ett folk. De menar nämligen att judarna i Sverige är svenskar. Om svenskarna är ett folk, och judarna är ett annat folk, så kan judarna inte vara svenskar, lika litet som en form kan vara både kvadratisk och rund samtidigt. Visst kan man påstå att judarna är svenskar, men i så fall får man inom rimlighetens gränser definiera ett folk på ett sådant sätt att judarna inte kan vara ett folk. Man kan inte både äta upp kakan och ha den kvar såsom Bachner et al försöker.
Nästa uppfattning rör judarnas roll inom världsekonomin. Rapporten hävdar att man är antisemit om man anser att judar har stort inflytande över världsekonomin. Notera, inte ”för stort”, utan ”stort”. Här är det fråga om ett rent faktapåstående. Tyvärr gör detta så gott som varje väl upplyst person till antisemit, eftersom judar verkligen har ett enormt inflytande över världsekonomin. Juden Alan Greenspan, som fram till nyligen styrde över den amerikanska centralbanken ”Federal Reserve”, hade t.ex. ett mycket stort inflytande över denna och därigenom över världsekonomien. Runtom i världen finns massor av andra högt uppsatta judar inom den ekonomiska sfären, och de har enligt varje sätt att se på saken mycket stort inflytande över denna. Detta blir klart om man reflekterar över följande siffror. För det första: av USA:s alla vinnare av de ekonomiska nobelpriset – och USA har vunnit ojämförligen flest gånger –, är hela 40% judar. Sett till alla länder är därtill över en tredjedel av prisvinnarna judar. Detta är individer vars tänkande haft långtgående konsekvenser för världens ekonomiska utveckling. De har blivit lyssnade till av tiotusentals ekonomer världen över, och dessa har i sin tur anställts av banker, finansinstitut, universitet, och inom näringslivet. För det andra så är judar extremt överrepresenterade bland världens rikaste. Forbes, en respekterad amerikansk ekonomisk tidskrift brukar varje år publicera listor över världens rika, listor som anses pålitliga av de flesta. Att döma av Forbes listor är så många som 23% av de rikaste amerikanerna judar, och USA är med en hästlängd världens rikaste land. Samtidigt är judarna enligt en generös uppskattning inte fler än knappt 3% av USA:s befolkning. Mycket tyder på att siffrorna är ganska mycket desamma för Sveriges del, men då USA är en så stor bit av världsekonomin, och Sverige en så liten, så räcker det att påpeka det amerikanska exemplet. Vi får lov att konstatera att med tanke på dessa fakta så är det tyvärr svårt att undkomma rapportens beskyllning om antisemitism utan att vara oärlig både mot sig själv och andra.
Detta leder oss över till nästa ”antisemitiska” uppfattning, som är moralisk, nämligen att judar har för stor makt i världen idag, d.v.s. bör ha mindre makt. Återigen i reflektion över de omständigheter nämnda i föregående paragraf, hur skall vi rimligen kunna rentvå oss från denna uppfattning? Åtminstone om man håller sig till de politiskt korrekta normer som BRÅ och ”Forum för levande historia” annars hängiver sig åt, i likhet med deras finansiär staten, så blir det mycket besvärligt. I massmedia och inom politikerkåren, såväl som i samhället i stort, omhuldas åtminstone utåt åsikten att folkgrupper bör finnas inom olika yrken och samhällsfärer i samma proportioner som de finns i befolkningen som helhet. Men judarna är överallt i världen, förutom i Israel, en liten eller t.o.m. mycket liten minoritet. Att en så liten folkgrupp har ett så stort inflytande och en så stor del av världens ekonomiska resurser framstår enligt denna mångkulturalismens grundnorm som helt orättvist.
En annan uppfattning som rapporten anfäktar som antisemitisk är att judarna ”utnyttjar nazisternas judeutrotning (Förintelsen) i ekonomiska och politiska syften”. Här gör författarna något ganska radikalt med tanke på rapportens offentliga karaktär: de tar ställning i en kontroversiell vetenskaplig fråga. Att judiska organisationer systematiskt har förvrängt och missbrukat Hitlers judeförföljelser i såväl politiskt som krasst vinningsyfte är numera en väl omhuldad och enligt många forskare helt riktig bedömning. Den amerikansk-judiske professorn Norman Finkelstein skrev för några år sedan en bok med titeln ”Förintelseindustrin”, som hävdar just detta (publicerad i Sverige av förlaget Ordfront). Finkelstein, som alltså själv är jude och som förlorade stora delar av sin släkt i koncentrationslägren, har blivit kallad ”antisemit” av sionistlobbyn i USA, såväl som av sionister i Sverige – samtliga med anknytning till ingen annan än rapportens författare sionisten Bachner. I själva verket är detta en del av det problemkomplex som Finkelstein angripit – kritiker av judiska organisationer stämplas som antisemiter i avsikt att tysta dem, och låta fifflet, exploateringen och propagandaverksamheten fortsätta. Tråkigt nog för Bachner så kastar han, genom sin opportunistiska ”antisemitisering” av Finkelsteins tes i en rapport av det här slaget, följaktligen bara än mer ved på Finkelsteins brasa.
Nästa uppfattning handlar om att se judarna som oerhört starka, mäktiga och intelligenta. Vi har redan konstaterat att judarna som grupp har ett oproportionerligt ekonomiskt inflytande. Därifrån är det inte långt till tanken att de har stor makt. Om vi ser ”inflytande” som en synonym till ”makt” så är det en självklar tanke. Men kanske anser Bachner et al makt som något mer direkt, som inte behöver gå så många omvägar innan det märks? (Vi får nöja oss med att gissa, som vanligt fattas det en definition.) Om ja, så är det kanske politisk makt Bachner et al avser. Men även här stöter de på patrull. I USA, det land som idag leder världspolitiken, har judar en mycket stor politisk makt. Över 50% av förre presidenten Clintons administration var judar, inklusive utrikesministern. Bushs neokonservativa administration är inte lika populär bland judarna, men hans mest inflytelserika rådgivare, de främsta hjärnorna bakom Irak-kriget och kriget mot terrorn – Douglas Feith, Richard Perle och Paul Wolfowitz (idag chef för världsbanken!) –, är judar. Vidare är 10% av senatorerna judar, och i vissa delstatsenater, som t.ex. Kaliforniens, är siffrorna ännu högre, även om redan 10% är en stor överrepresentation. Också inom massmedia – en politiskt mycket mäktig institution –, är judarna mycket många. Enligt vissa uppskattningar är ca 25% av alla journalister och redaktörer judar, enligt andra ännu fler. Politiker är beroende av att bli väl omskrivna i massmedia, varför det inte är någon orimlig tanke att de måste tillfredställa judiska krav i hög utsträckning för att överleva politiskt. Sist men inte minst så får man inte glömma den sionistiska eller pro-israeliska lobbyn i USA, som framförallt sysslar med att gynna Israels intressen via USA:s utrikespolitik, men som givetvis också verkar för judiska intressen inom landet. Lobbyn har mycket stor makt och brukar bedömas som den näst mäktigaste efter de amerikanska pensionärernas organisationer. Lobbyverksamheten kan ske på en mängd olika sätt, men det främsta är genom kampanjpengar. De amerikanska politikernas kampanjer kräver stora resurser och är mycket kostsamma, vilket de rika judiska lobbyorganisationerna, framförallt AIPAC (America Israel Public Affairs Committee) och AJC (American Jewish Congress) kan erbjuda lindring för. Det är ett välkänt faktum i USA att över hälften av det demokratiska partiets kampanjpengar kommer från judiska organisationer. Republikanerna är inte lika beroende av judarnas pengar, men det håller på att förändras.
Denna granskning kan göras mycket längre, och på varje utelämnad punkt finns stor oklarhet och en mångfald faktafel och orimligheter i rapporten. Den granskade delen av rapporten är minst lika dålig, så gott som varje påstående är helt eller delvis osant eller orimligt. Vad gäller vetenskaplig noggrannhet och tydlighet är rapporten under all kritik, för att inte säga fullkomligt usel. Det är uppenbart att författarna inte förväntat sig att bli motsagda, eftersom de ansträngt sig så lite för att klargöra exakt vad de menar och varför. Läsaren lämnas utan definitioner av viktiga begrepp och motiveringar av enskilda fall. Författarna inte bara överskrider vetenskapens gränser och traskar in på moralens domäner, de moraliserar därtill på ett både dunkelt och av allt att döma självmotsägande sätt. För den som nått universitetet står det klart att detta är en skrift som bara med yttersta svårighet hade kunnat godkännas som ens en C-uppsats. Med tanke på att det är personer med ganska avsevärd akademisk erfarenhet som ligger bakom såväl produktion som bedömning – för att inte tala om den kvalitetsstämpel det innebär att bli refererad i DN – så är detta ett hårresande dåligt resultat. Hur kan man förklara det här?
Lösningen är otvivelaktigt att detta är en politisk, sionistisk propagandaakt, och inte ett vetenskapligt arbete. Den är en produkt av precis samma ”Förintelseindustri” som Norman Finkelstein skrivit om och syftar till att göra judenheten immun mot och undantagen från all kritik, befogad såväl som obefogad. Det var bestämt redan innan rapporten förfärdigades att den skulle visa på utbredd ”antisemitism”, och att detta skulle göras för att stigmatisera legitima och faktamässigt understödda kriticismer av judenheten. För att ingen skulle kunna bestrida resultaten gjordes rapporten så luddig som möjligt – för hur kan man bestrida en slutsats om man inte får veta premisserna? Det är också i detta syfte som frågorna är av sådan absurd karaktär att de gör så gott som varenda människa till ”antisemit”. Detta är också nära nog vad författarna anser sig ha kommit fram till: 41% av svenskarna är i någon mån antisemiter (vilket är något av ett under, det borde ha varit fler!), d.v.s. ”har en helt eller delvis negativ syn på judar”. I debattartikeln i DN skriver Lööw och Bachner vidare i linje härmed att det ”finns en tradition av att förneka och bagatellisera antisemitism i Sverige. En vanlig uppfattning är att fördomar och fientlighet mot judar möjligen kan finnas bland mindre grupper rasistiska extremister, men att de knappast utgör ett allmänt samhällsproblem”. Vilket man förstås kunde förväntat sig av ett land till nästan hälften befolkat av judehatare. Allt annat vore konstigt och skulle vara en mycket uppenbar självmotsägelse. Med all sannolikhet råkade även Lööw och Bachner inse detta först lagom till tiden för debattartikelns tillkomst – i rapporten är det nämligen annat ljud i skällan: ”Sammantaget är det således 73 procent som anser att fördomar och fientlighet mot judar utgör ett problem i Sverige [...] [alltså] kan utfallet trots allt ses som en indikation på att antisemitismen uppfattas som ett påtagligt samhällsproblem i dagens Sverige.” Av detta drar vi slutsatsen att 10% av judehatarna alltså anser att antisemitismen är ett problem i Sverige! Anar vi kanhända ugglor i mossen? Hur var det nu Bachner? Anser svenskarna att det är fult och hemskt med antisemitism, eller är de allesamman inbitna judehatare? Som läsaren säkert förstår av en så här rungande självmotsägelse (och rapporten kryllar dem), så är det inget vetenskapligt mästerverk vi har att göra med. Däremot ett politiskt: lögner och bedrägeri är ingen dålig politisk metod, vilket i synnerhet det svenska politiska etablissemanget känner väl till.
Härigenom kan vi också inse svaret på hur svenskarna kan vara både antisemiter och anti-antisemiter samtidigt. Ute bland vanligt folk innebär en antisemit en person som hatar alla judar för något ett fåtal judar gjort, eller som inte alls begåtts av judar, alternativt en person som hatar judar helt enkelt för att de är judar. Det innebär vanligen inte en person som på ett förnuftigt sätt och av legitima skäl klandrar en enskild jude eller judar som grupp. Detta är den folkliga definitionen av antisemitism. Med detta inte sagt att judar i varken vardagliga eller offentliga sammanhang kan kritiseras på samma sätt som andra etniska grupper, inte alls. Kritik av judar är förbjuden mark, det vet de flesta. Men själva tycker de inte att det är antisemitiskt att uttrycka sina ögons vittnesbörd om judenhetens relation till samhället och olika företeelser däri, även om de vet att de om de inte håller tyst utåt och bara pratar i skymundan om detta kommer att bli kallade antisemiter – också av de som själva säger precis samma saker privat. Mot denna folkliga uppfattning av antisemitism ställer Bachner et al en helt annan, artificiell, osammanhängande och komplett orimlig samling åsikter och uppfattningar, som de menar var och en bevisar att man är antisemit om man har dem. Återigen kan nämnas problemet med definitionen, men att den saknas är härvidlag just poängen. Enligt den folkliga uppfattningen är antisemitismen hatisk och minst sagt otrevlig, och ingen vill framstå som antisemit. Men syftet för Bachner et al är just att få dem att framstå som det. Därför smyger de genom sin medvetet fördunklade rapport fram en metod för att ”avslöja” antisemiter, en konfrontation med en serie påståenden som de utan att säga varför hävdar gör dig till antisemit om du inte förnekar dem – och karaktären hos dessa påståenden är sådan att du nästan säkert visar dig vara det. Om folk i denna stund hade fått en definition av antisemitism av Bachner et al, så hade de kunnat se att det inte är vad de kallar antisemitism, utan något helt annat, som det är alldeles befängt att kalla antisemitiskt. Det hade fått gemene man att strunta i beskyllningen om antisemitism och ta den för vad den är: en förolämpning och en lögn. Det är detta denna mycket ohederliga rapport strävar efter att undvika, och det är det folk måste begripa.
Reale